Testing testing – italiensk lakrits

För några år sen handlade allt om choklad, nattsvart och högoktanig, men sedan svängde trenden mot lakrits. ”Lakrits är det nya svarta” hette det (pun intended) men det har gått lite trögt för trenden att ta fart – kanske för att vi i Sverige redan äter ganska mycket (salt) lakrits och många har förutfattade meningar om vilkens sorts lakrits vi gillar. Så var det åtminstone för mig. Den senaste tiden har det dock börjat hända saker, bättre sorts lakrits börjar nå vanliga matvarukedjor och det blir lättare att testa något nytt.

Jag är Buzzador och har fått chansen att testa Malacos nya satsning VIVA Calbria. Italiensk högkvalitetslakrits för vuxna, 6% lakritsrot och det är ovanligt mycket för att vara ”vanligt godis”. VIVA Calabria finns i tre smaker: Chili, Havssalt och Sötlakrits.

Vad tycker jag då?

Jag var mest nyfiken på chili, så den kastade jag mig över först. Mja. Nja. Mina förväntningar kom på skam, det kommer lite chilibett i eftersmaken, men för mig var det alldeles för tunt.

Havssalt då? Jag älskar saltlakrits, så den BORDE vara min favorit. Jodå, den levererar även om det inte direkt är Djungelvrål vi talar om.

Eftersom jag har svårt för sötlakrits så sparade jag den till sist, men här kom den stora positiva överraskningen. När lakritssmaken är såpass rik och mättad så smakar det riktigt bra trots att det inte är salt.

Jag är nog ett barn innerst inne, för jag skulle fortfarande helst välja en påse Salt & Blandat som lördagsgodis, men vill man bjuda på något mer vuxet i andra sammanhang än att moffa lördagsgodis framför TV:n så är VIVAs blanka lakritsbitar upplagda i en fin liten skål ett snyggt och ätbart blickfång. Det är mest troligt att jag köper Havssalt, men Sötlakritsen kan också komma på fråga. Chili däremot, den får stanna i butiken!

På tisdag jobbar jag hemma i Sverige på förmiddagen, då tar jag med mig en hel låda med smakpåsar till jobbet. Många har säkert ätit en massa sockersöta påskägg hela helgen, så det kan sitta fint med lite fin-lakrits som avrundning på en solig och fin påskhelg.

det svänger fort i hockey

Det har varit många bud sedan plan 1 i nya independentlivet kraschade. Ett par olika trådar – högt och lågt – i Västerås.

Ett tag talades det Bangkok. Jo. Urspännande men aningens svåradministrerat. Som ”tur” var behövde jag aldrig ens ta ställning ty projektet ifråga gick till annan leverantör.

Det har pratats om England. Enklare att administrera. Jo, inte dumt alls.

Och så har det pratats Berlin. Också ganska enkelt att administrera.

Berlin hann först. Jag ställde frågan ”Skulle ni behöva…?” till en f d chef som jag ser upp till, han svarade ”Kom HIT! Vi behöver dig!”. Till att börja med går jag in och gör ett halvår, med ganska generösa hemresevillkor. Nu är ju inte K så värst svårövertalad heller, han lär nog gärna komma ner så ofta han kan på helgerna. 1,5 timme med flyg. Bra biljettpriser. Med vårt snåla vardagsliv funkar det.

Efter ett halvår får vi se. Det finns chanser till förlängning om jag vill, eftersom K har efterfrågad kompetens så finns det chanser att han kan få jobb också. Himla bra med prövoperiod, för hur det än är att åka på så pass täta tjänsteresor dit som jag ändå gjorde under några år så är det nåt helt annat att bo där en tid. I en lägenhet. Vardags-Berlin, inte semester-Berlin. Vardags-Berlin kanske är jättemeckigt och odrägligt, eller bara inte så kul och coolt som det är lätt att inbilla sig. Jag har fullt stöd från K, han är nästan ännu mer exalterad än jag är.

Det är inte låga förväntningar de har, de där som tar dit mig. De hoppas att jag ska kunna strukturera upp och förändra en del saker som sitter ganska djupt rotade, så jag kommer att få massor av stryk. Många människor ska tycka, ska övertygas. Många människor ska tänka ”not invented here, det där har jag inte lust att följa”. Men också en bunt människor som tänker ”de där i det projektet, de gör nåt rätt, de får beröm, vi vill också ha beröm”. De kommer att lyssna. Detta vore ett kamikazeuppdrag om jag inte hade de människor i ryggen som jag har nu.

Det där lugnare livet som skulle främja andra delar av mig än strukturfascisten får väl vänta ett tag till. Fast jag hoppas att Berlins kaféer, spännande konstevents och all den kultur som genomsyrar stan ska få min egen kreativitet att börja glöda lite också. Att strukturfascisten ska få samsas med en skrivande, målande och tänkade Siv.

Wish me luck.

jag hinner åtminstone inte ha tråkigt – fortfarande

Jobbet som tycktes klart sedan november brann inne förra veckan. Vill smyga igång konsultandet med snällt och safe vid sidan av, men icke så. Har en bunt andra trådar som jag drar i, så än är det ingen katastrof, men för denna trygghetsknarkare som gärna har trippla skyddslinor blev det lite tilt. En bunt duktiga människor trädde in och fångade upp mig och veckan slutade med en varm känsla i magen trots allt.

Den goa varma känslan förbyttes förra helgen i smärta, men av mer fysisk karaktär. Inte undra på att jag har känt mig hängig ett tag…

/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.

Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.

Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.

Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på torsdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och låg platt hela fredagen. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/

sunday goody sunday

Hotellfrulle får de flesta att sucka lyckligt, nu ska jag på intet vis försöka hinta att den söndagsbrunch som jag rasslar ihop ibland är som en fin hotellfrukost, men även om utbudet inte direkt är enormt så brukar det smaka förträffligt gott. Exklusivt värre – 😉 – det mesta är inköpt på Lidl. Jag älskar deras frukt, grönsaker, och ooooooh deras getost och deras hashbrowns. Det är ju inte läge att vräka i sig sånt här varje helg, men nån gång i månaden gör jag så här.

Det enda som fattas nu är en liten hög med macroner och fina praliner. Attans. En kan inte få allt. Mangon var förvisso underbar, men frukt ÄR inte godis.

mom, wait!!

Den är söt och lite sorglig men söt och jag skrattar så jag gråter fast jag egentligen inte vet om den är SÅ kul. Fast det är skönt att ha en sån bild som funkar. Jag flipprar dit igen och fnissar. Och igen.

hur gick det då med veckans testa-nytt-recept-beting?

Jo tack, väldigt bra trots – eller kanske tack vare – lite fusk.

Modifierad palak paneer, var det ju. Jag utgick från det enklaste receptet jag kunde hitta men måste som alltid ifrågasätta och ändra lite – och tur var det, skulle det visa sig.

Jag hade ingen stor gul lök, så jag tog två normalstora röda.

Vitlök hade jag glömt att köpa, så det fick bli rejält med vitlökspulver istället.

Vi gillar inte ingefära, så den ditchade jag helt.

Eftersom vi gillar spicy food så struntade jag i snällrådet att kärna ur chilin.

Garam masala – där drog jag i lite mer än receptet föreskrev, muskoten däremot är jag mer ovan vid, så där följde jag nästan 😉 receptet.

Körde matlagningsgrädde istället för fullfet, av gammal vana antar jag.

Jag var för hängig för att orka palta med egen paneer, så jag fuskade ner ett paket halloumi i ganska små bitar. Eftersom den är så salt i sig själv så hoppade jag över saltet i själva såsen, tog bara lite lite lite för att löken skulle mjukna när jag stekte den. Struntade dessutom i att mixa såsen.

Så till slut spenaten – där gjorde jag det största avsteget. Tur det. Liten påse a 70 gram står det i receptet, det tyckte jag lät märkligt lite med tanke på mängden vätska. Jag klämde ner en påse på 250 gram, och det blev alldeles perfekt. Jag lät den koka med i tio minuter istället för att vända ner den på slutet, koriandern däremot drog jag ner det sista jag gjorde.

Detta var ju plättlätt och det blev fantastiskt gott! Tjohoooo!

hallen före och efter

Att renovera hus är både dyrt och slitsamt. Nedersta hallen (eller egentligen den näst nedersta – en av fem (!) hallar i vårt snirkelkrokiga hos) har fått vänta allra längst av hallarna, eftersom takhöjden har fått oss att tveka (vingla på stege i trappa? inte lätt), men i december började den flitige K att greja.

Just den hallen är det första som möter en när en kommer in, så det är roligt att den är tillsnyggad nu, det trasiga gröna vävtapeten från förr var… eh, ja. (Kristoffer har bra före-bilder)

Spockissen småskäms över fultapeten, men tycker samtidigt att den var hiskeligt kul att klättra på. Det var dock taxarna som bodde där förut som rev sönder den värst, även om deras påbörjade verk fick hjälp sen också.

Allt är inte färdigt än, men färg och tapet är på plats, tavlor är uppsatta. Vi gillar det. Kvar att göra? Måla trappa och räcke (vi tänker att furu ska få bli blanksvart), hitta ny garderob och hatthylla.

klart att han ska vara med BÅDE på före- och efterbilden!

Det är mycket kart- och tågtema på tavlorna i våra hallar. Och så har vi vaktgargoylerna förstås. Nästa resa är just bokad, och den kommer att låta oss kombinera gargoyler och jugendstationer. Nu blir det Paris. Vi har båda varit där förr, men aldrig tillsammans. Nerräkning pågår, drygt fyra månader kvar.

grönt är skönt

Jag gillar inte nyårslöften, men när en vän listade sina mål för 2014 och frågade efter vad vi andra klurade på så skrev jag ner några punkter och en av dem var att jag ska lära mig ett antal nya maträtter. Jag är ganska bra på att laga nyttig mat, och det blir oftast ganska gott, men jag är så less på mina ”paradrätter”. Det är så lätt att snöa in på samma gamla och det är så trist så trist.

En av våra favoriträtter när vi äter indiskt är palak paneer, indisk färskost med spenatsås. Den ALLRA godaste varianten är kadai paneer, men en av de saker som ofta tröttar ut mig innan jag ens har försökt är att det är så hiskeligt många kryddor som ska köpas in, en del av dem är inte ens jättelätta att få tag på. Palak paneer är LITE enklare – men jo, det är gott om kryddor i den också.

Färskosten är bäst att göra själv sägs det, och det ska vara ruskigt lätt, det enda som behövs är mjölk (i snudd på ohemula mängder) och lite syra – citronsaft eller vinäger.

Målet är att testa nästa helg, tills dess ska jag väl ha hittat de flesta kryddorna. Det blev indiskinspirerat i dag också, men i form av en av de där eviga paradrätterna. Soppa/gryta på röda linser kan varieras i det oändliga, men i dag blev det fusk i form av kofta masala-krydda (som inte är en indisk blandning, men bygones!), några dl röda linser, några hg småtomater, en rödlök, en dm purjo, två röda spetspaprikor, en bunt mandelpotatisar, en påse mandelspån (den hade legat öppnad och bortglömd sen i höstas) och massor av vitlök, persilja, paprikapulver. Kryddig korv i för den som vill ha köttigt. Till sist rundar jag av med en burk kokosmjölk. Jo, det blev gott.

hur jag kände när jag tittade ut kl 16 och det nästan nästan var ljust

Vietnam in a nutshell

Två veckor i paradiset. Det finns säkert en del som skulle rynka på näsan – det är inte lika smooth som Phuket, inte lika polerat och tjusigt som många andra resmål, men för oss var det perfekt. Det var mycket mulet och vi blir inte direkt bruna som pepparkakor vart fall, men det var härligt att bada och att kunna sitta bland alla fantastiska växter och läsa och njuta. I Saigon var det varmt och fuktigt, men inte som befarat. Ute vid kusten var det rentav svalt ibland, kanske för att det blåste mycket.

Att blanda stad och hav passar oss bra. Tre dagar i Saigon med diverse resor ut därifrån (Cu Chi, Mekongdeltat) och sedan elva dagar i lilla fiskebyn vid havet var en finfin mix. Det fanns utstickare att göra från Mui Ne också och vi hann såklart inte hälften av allt det vi ville, men vi skulle ju VILA också, inte bara stressa runt! Helt perfekt också att en nätvän sedan mer än femton år flyttat just till den lilla by där vi bodde. Snacka om att vi fick många bra tips (förutom att det var JÄTTEKUL att träffas också!).

Vårt hotell, Bamboo Village, var en veritabel botanisk trädgård med lite utstänkta hus här och var. Mycket vackert och avstressande.

Saigon:

Mekongdeltat:

Mui Ne/Bamboo Village:

Sist men inte minst, goaste goaste Banarne…!

Nu blir det åter till verkligheten! Meddelande på telefonsvararen -någon vill boka mig på en spännande anställningsintervju. Mumma! Vi får se vad det blir.