en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för november, 2012

tji blodgivare

Nehej, det var visst väldigt svårt för mig att få bli blodgivare igen efter min sjukdom. Först sa de att jag aldrig mer skulle få lämna blod, men de ändrade sig efter en stund (men då hade läkaren redan kläckt ett par ”åh, jag är så glad att det gick BRA till slut” för mycket, hon tryckte så mycket på det att man kan undra om jag var halvvägs till palliativa enligt journalen. nä, hon försökte väl bara vara trevlig, men om man som jag, i mitt tycke, kommit jäkligt lindrigt undan så låter det bara konstigt när nån säger så alldeles för många gånger) fast jag fick verkligen TJATA.

Jag har just fått en stor fet bakläxa på ferritinet, och uppmanas att äta järntabletter. Mitt Hb är alldeles OK. Men alltså (tjäääära läkarvänner) ferritin är väl ett protein? Hur förbättras det av järn? Eller är det så att kroppen stimuleras att bilda mer ferritin om det finns mer järn att ta hand om?

Jag är clueless, jag äter redan både järntabletter, gott om vitaminer och en mycket järn- och vitaminrik kost. Och ja, jag ser till att äta mitt järn utan att sumpa upptaget med kaffe eller mjölk. Jag tar däremot gärna min tablett ihop med en orange frukt. Hjälp?


vackert i Västerås

Vackert och alldeles alldeles gratis är det att se Lars Wallins utställning på Västerås konstmuseum, KRLSG2. Rekommenderas!

image

image

image

Klänningar, skisser, provplagg… lite ax till kaka på några klänningar. Varmt och glittrigt i snögloppet.


bla bla bla bla

Jag skrev ett långt inlägg om saknad och om goda vänner som dött alldeles för unga, men jag har skrivit det förut, igen och igen och igen. Meningslöst!

Jag nöjer mig med att konstatera att Mando Diaos album Infruset (snabbgenomgång av låtarna nedan) är underbar tröst i saknad och novembermörker, och så skickar jag omtankar till de som ska på syster Karins begravning i morgon. Kyrkan är underbar, där har jag också tagit farväl av en mycket speciell vän.


nästa steg…

Den nya diskbänken är temporärt ditlagd (det är knöligt att vara utan bänk och avlopp) innan vi drar dit den lilla mosaikraden längst ner. Den gamla diskbänken satt med en plåt upp under nedersta kakelraden, förvisso praktiskt ur antiläckagesynpunkt, men inte så bra för oss som INTE hade tänkt byta kakel. Mannen som besiktigade huset rådde oss att vara försiktiga, bakom så gammalt kakel finns det ofta asbest i fixmassan. Vi ansåg att kakelraden längst ner borde vara safe eftersom den är ditsatt relativt sent (asbest förbjöds 1976), men allt kakel vill vi fortfarande inte picka bort (trots att jag, öhm, lite oväntat tyckte att det var underbart kul att få gå loss på den kakelrad som nu skulle bort, ”destruera mera!”)

Nu blir det en oplanerad, men helt OK, liten rad med avvikande mosaik längst ner mot bänken. Varför inte vita kakelplattor där med? Vi tänkte att det kan vara ganska svårt att hitta nåt som inte avviker i färg – hellre än att det avviker lite (men irriterande synligt ändå) så drar vi dit en mosaikrad som avviker rejält, men som ändå kan bli en liten kul detalj. Det får vänta nån dag innan vi sätter dit den, det var läge att spackla igen de djupa hålen bakom först. Bakom plattor kanske det inte gör så mycket, men mosaik är onekligen svårare att få jämn om inte underlaget är slätt.

Nu när den fina bänkskivan är på plats så ser köksluckorna ÄNNU fulare ut än förut. Vi ska begära in offert på proffslackering – blir det alldeles för dyrt så är det absurt nog billigare att köpa nya luckor istället.

Det var inte helt otrixigt att få tillbaka kökskvarnen igen, men – youtube! Där fanns såklart en pedagogisk liten film. Internäääääätet, jag säger bara det.


första bänkskivan på plats!

Åh, det blir bra detta. Nästa steg nån gång i en diffus framtid blir att mäta den ljusa grå så att vi kan få exakt – så långt det nu går, exakt är väl fel ord – samma nyans till skåpsluckorna. Mys! Detta blir NÅGOT lättare att hålla rent än gamla läskiga brända fläckiga reeeeeeepiga skivan.


cats of Greece







(jag har 351 bilder till. ungefär.)


mini-lyft i köket

Vi har pratat om att mini-fixa köket ganska länge nu, men det är märkvärdigt svårt att bestämma sig för hur det ska vara. Vi målade och tapetserade redan innan vi flyttade in, så nu blir det ”bara” nya bänkskivor (inkl ny diskho), ommålade luckor och nytt golv. Diskho köpte vi i fredags (måttligt exklusiva – men duger fint – Boholmen från IKEA), i dag bestämde vi oss för att beställa bänkskivor i virrvarr, den mörka varianten. Den ljusa är barndom, så in i bomben. Inget fel i det, det är bra sorts nostalgi, men vi ville ha den mörka för att ta upp det svarta i tapeterna. Hämtas på fredag.

Jag känner folk som byggt om kök för mer pengar än hela vårt hus kostade totalt, men det är inte riktigt vårt stil. Vårt kök kommer att bli lagom fint, och det blir en kostnad runt 15000 totalt, tippar jag på. Lite mer lagom än dryga miljonen 😉


you sentenced me to paradise

 

(nä, så lyder texten INTE, men jag tyckte det var en mer barnvänlig variant ;))


men ojsan

Det HÄR började jag längta efter nu:

 


oväntade pärlor

Våra vägar korsades i Åsele i mitten av åttiotalet, hon var en vän till en vän och jag imponerades redan då av hennes driv. MÅNGA år senare satt vi i ett möte, vi slet med ett anbud tillsammans. Hennes dialekt klingade bekant, hennes namn kan ju inte vara SÅ vanligt… jo, där satt vi en sen kväll för drygt två år sen och konstaterade att JA, jag tältade på hennes gård i Lappland 198x-när-det-nu-var.

Drivet? Det har hon än.

Efter det har vi ofta sagt att vi borde ses privat och prata gamla minnen, men vi är båda såna som jobbar ganska mycket och som har många spår på gång på fritiden också. Nu tog hon tag i saken och bjöd med mig på sin 45-årsfest.

Vilken jackpot! Vi var sju tjejer, jag kände inte alla men jag kände nån som kände alla (jaja, det bor runt 130 000 i Västerås, har man levt och arbetat i en stad i mer än 22 år så blir det så), och alla var så löjligt trevliga! Smarta, roliga, chosefria.

Jag hade planerat att stanna till 21 (fredag… vem orkar sen kväll efter en arbetsvecka?). Klockan 00.30, många glas champagne senare, åkte vi hem. Jag hade MÄRKLIGT svårt att låsa brevlådan när vi kom hem (det var mörkt. det hade i-n-g-e-n-t-i-n-g med bubblet att göra!)

45-åringen – ni ser ju hur dystra vi var


allahelgona

image

Mormor och morfar i Lappland. Farmor och farfar i Skåne. Pappa, mamma och halvbror i Karlstad. Andrea, Tea, Fredrike, Kent, Lasse – det finns så många att sörja, och ingen av de sistnämnda blev ens 50 år. Livet är märkligt.

Långt till gravar och minnesplatser, jag tänder hundratimmarsljus i minneslunden på Östra kyrkogården i Västerås, och så hoppas jag att det är tanken som räknas.

Ha en fin allahelgona. Den vuxna människa som inte har någon att sörja finns inte.


när man känner sig som en DÅLIG kattmatte

Kollegan – jätteallergisk mot katter, men tycker att det är trevliga djur – puffade på mig i fikarummet och berättade att han hade köpt en KATTADVENTSKALENDER till sina svärföräldrars katt.

Kattadventskalender? Never heard of. ”Skäms på mig! Tar jag inte HAND om mina djur?” tänkte jag och hukade under ett blytungt tråk av ruelse.

En luxury kitty treat per dag, med extra lyx på julafton. Wow! Det vore väl nåt det. Nu kanske jag inte ska satsa på det hemma – det skulle ju bli fyra stycken då – men syrrans vackra Alma kanske kan få en.

Kattadventskalender. Ja jisses.

Det är lite som Manhattan kontra Haiti. Vilka drabbades värst av Sandy? Vilka skrivs det om? Vilka har bäst möjligheter till återuppbyggnad?

Nej, det blir ingen kattadventskalender. Det blir ännu en gåva till UNICEF istället. Fast Nyllets gest mot svärföräldrarnas kisse var rar!

(en annan kollegas son slapp få ännu en gullig nalle i förra veckan, hans födsel resulterade istället i ett antal paket med näringspulver till de som behöver det bättre. hans föräldrar uppgavs gilla det beslutet. gott så.)