en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för november, 2013

nattfynd

Ibland blir jag så förvånad, på det bra viset. Lite för smörig röst till såpass tung synth men jag gillar det MYCKET.


hmf

julen2013

(upphovsmänniska okänd)

Kompisen, som bara by the way har världens sötaste kattunar till salu, tycker att jag ska satsa på en crazy-cat-lady-julgran i år. Hmf.

Är det nu jag kan titta på K med blöt blick och pipa ”två katter gör ingen jul”?


en vecka senare…

…är blommorna fortfarande lika fantastiska. Jag har ingen jättekoll på rosor, men något liknande har jag aldrig fått förut. Spockissen vill helst äta dem (han älskar allt grönt som doftar gott) så vi kan aldrig lämna dem ovaktade. På nätterna får de sova bakom en skåpslucka, men så snart vi kommer hem tar jag fram dem igen.

131112

Jag har varit orolig för hur jobbet ska drabbas av sorgerna sen i juni; jag sover inte så bra, blir disträ och eländig, men so far so good. Det där som aldrig funkat förr – att begrava sig i jobb för att slippa grubbla – har funkat ganska bra den här gången. Jag törs aldrig aldrig jinxa och riktigt inbilla mig att saker går bra, men i slutet av förra veckan fick jag veta att mina tyska chefer har nominerat mig till en ganska exklusiv ledarskapsutbildning, och jag har blivit antagen. De tror på mig, satsar på mig, det värmer fint. Jag skulle ha åkt till Berlin i tisdags kväll, det ställdes in med 18 timmars varsel (bara att packa upp igen) och jag blev ganska pissed off. Jag hade förberett ETT möte men kastades in i något helt annat med väldigt kort varsel, men det gick också bra. Just nu flyger jag. Vingarna bär. Jag njuter så länge det varar men tar ingenting alls för givet.


Astro?

astro

Jag är ju inte dummare än att jag vet att det finns folk som tycker att det är tokigt att en vuxen människa kan bli så sorgsen av en katt. Som tur är finns det folk runtomkring som ser det annorlunda (och många av er läser här – tack igen för all omtanke). De här vackra rosorna kom från en annan kattälskare som såg oss som Astors föräldrar (aller Astros, som tanten i blombutiken råkade få det till). Jag förväntar mig absolut inte att folk ska skicka blommor, men det är alltid lika skönt att bli tagen på allvar. Det tror jag att alla kan instämma i.

Jag är heller inte dummare än att jag vet att det inte bara är Astor som kommer ut genom tårkanalerna nu. Vi har haft tuffa två år med sjuka och döende föräldrar, det tär. Det tär också att det var just Astor som var den tröstande katten, han kunde sova djupt men tvärvaknade av minsta snyftning. Spetsade öronen, lokaliserade vem som grät, och kröp sedan upp i knäet för att trösta. Näsan ner i hans silkeslena päls. Det löste inte orsaken till sorgen, men var mer tröst än den som aldrig har älskat ett djur kan ana.

Jag fick ett mail från en kollega som miste sin far för några månader sedan. Hon skrev att tanken på min förlust av Astor fick henne att börja gråta på ett sätt som hon inte gjort sedan faders begravning. Hon behövde nog den gråten. Tanken på ett älskat husdjur kan lätt bli en katalysator, kärleken till till synes simpla djur kanaliserar annat av djupare slag och det tror jag är oerhört värdefullt.

Astor var ju med redan första gången mamma fick cancer hösten 2001. Jag jagade bilder av honom i förrgår och satt och läste igenom en gammal dagboks-site sedan den tiden – allting kom tillbaka. Som tur var så kom en del skratt tillbaka också. Jag tog nämligen tjänstledigt på halvtid (och jobbade resten på distans – åkte till Västerås varje fredag för att vattna blommor och hämta mer jobb, inte direkt glamoröst men bästa lösningen just då) och flyttade till Karlstad några månader då för att vara hos mamma och ta hand om hennes gamla katt (mamma låg inne låååång tid och opererades flera gånger). Mötet mellan ungkatten Astor och gammeltanten Stumpan var inte helt utan komiska poänger:

”På nätterna är det full sula, katterna härjar och det är värre än någonsin eftersom Astor börjar bli karl (tror han, iallafall). Han kan inte alls förstå varför inte Stumpan (14 år, steriliserad sedan snart tio år tillbaka) vill snuska sig med honom. Hans brist på erotisk finess blev snudd på pinsam när han helt sonika klev på henne när hon låg och sov, men det är ju inte direkt så att man kan ta honom åt sidan och lite diskret påpeka vikten av ett romantiskt förspel. Han får massor av stryk av Stumpan, men han ger sig inte. Han vill. Imorse blev jag tvungen att skratta, för då låg han en bit ifrån henne och betraktade henne noga. Hon halvslumrade med ett halvt öga på honom ändå, men till slut tog tröttheten över och hon började snarka – och jag svär, hon hade inte hunnit mer än två snarkningar förrän han reste sig och smög upp på henne. Hon kanske bara lurades för hon vaknade iallafall illa kvickt och dängde till honom så att han kved.” /nov 2001

Det blev ingen köttslig kärlek för Astor i Karlstad. Men mycket kärlek från min mamma fick han. När hennes älskade Stumpan dog några år senare så flyttade han dit som ställföreträdande terapikatt. Han var kung hos mamma och han var kung hos oss. A very fine cat indeed. En sann sentida ättling till Hodge the Cat.


vad jag saknar

hans hundaktigt trogna sätt att alltid komma när jag ropade, oavsett hur roligt han hade med det han höll på med
hur han var den absolut enda katten i hushållet som lydde ordet ”nej!”
hans mjuka mjuka fluffiga päls, som dessutom alltid doftade så gott
att han aldrig kissade eller bajsade på fel ställe
hur han spetsade öronen om man så bara viskade ”skinkis”
hans gnölande sätt att ”prata”
hur han spann som en hel V8
oj
jag saknar hela honom


det tar slut här

astor131026

Den här bilden tog jag den 26/10, då anade vi ännu ingenting. Cancer är sjukdomen som förföljer många av oss. Astor har tumörer i bukspottkörtel och lever och måste därför tyvärr få somna idag. Jag kan inte med ord uttrycka hur less jag är på denna sjukdom som tar både tvåbenta och fyrbenta familjemedlemmar från oss. Jag är glad att han var så pigg så länge, men fy tusan så ont detta gör.

kattungeastorAstors uppfödare skriver så fint:

Har inte så mycket att säga som inte redan har sagts. Tårarna rinner och maktlösheten över denna sjukdom bara växer. Jag känner med dig. Glömmer aldrig när vi hittade dig hos Astor på utställning i Västerås. Du satt där hela dagen och bestämde dig för HONOM innan vi åkte därifrån:-) Astor är speciell även för mig då han är från vår 1:a kull.
Astor har haft ett kanonliv hos människor som älskat honom för den han är. Han blev lite personifierad som Astor von Ulvborgen och det har jag verkligeb uppskattat!
Kommer sakna honom genom dina små inlägg här i FB Siv men det är inget mot vad ni kommer att göra under en lång tid.
Tack för att Astor har fått vara så älskad♥♥♥♥♥


fortsatt tufft

kelgrisen

Telefontid med veterinären, det ser tyvärr ganska mörkt ut. Han har vätska i buken, det kan både människor och djur ha av många anledningar och för en katt är det ofta ett tecken på svåra och icke behandlingsbara sjukdomar. Han har ätit lite och är piggare än igår, så det är inte djurplågeri att låta honom få hänga med till imorgon, då är det vardag och ordinarie personal är på plats – då blir det ultraljud och analys av vätskan. Är det en tumörsjukdom så behöver han få somna in, men är det en behandlingsbar inflammation så ska vi såklart göra allt vi kan.

Astor är världens största kelgris så vi fryser utan honom. Både inuti och utanpå. Det är lite tufft nu. Minsta katten är väldigt pipig och ropar efter honom. Katter är inte direkt kända för att vara sentimentala, men nog känner de av att någonting inte är som det ska.