en kvinna, två katter och en massa tjöt

Uncategorized

Testing testing – italiensk lakrits

image

För några år sen handlade allt om choklad, nattsvart och högoktanig, men sedan svängde trenden mot lakrits. ”Lakrits är det nya svarta” hette det (pun intended) men det har gått lite trögt för trenden att ta fart – kanske för att vi i Sverige redan äter ganska mycket (salt) lakrits och många har förutfattade meningar om vilkens sorts lakrits vi gillar. Så var det åtminstone för mig. Den senaste tiden har det dock börjat hända saker, bättre sorts lakrits börjar nå vanliga matvarukedjor och det blir lättare att testa något nytt.

Jag är Buzzador och har fått chansen att testa Malacos nya satsning VIVA Calbria. Italiensk högkvalitetslakrits för vuxna, 6% lakritsrot och det är ovanligt mycket för att vara ”vanligt godis”. VIVA Calabria finns i tre smaker: Chili, Havssalt och Sötlakrits.

Vad tycker jag då?

Jag var mest nyfiken på chili, så den kastade jag mig över först. Mja. Nja. Mina förväntningar kom på skam, det kommer lite chilibett i eftersmaken, men för mig var det alldeles för tunt.

Havssalt då? Jag älskar saltlakrits, så den BORDE vara min favorit. Jodå, den levererar även om det inte direkt är Djungelvrål vi talar om.

Eftersom jag har svårt för sötlakrits
så sparade jag den till sist, men här kom den stora positiva överraskningen. När lakritssmaken är såpass rik och mättad så smakar det riktigt bra trots att det inte är salt.

Jag är nog ett barn innerst inne, för jag skulle fortfarande helst välja en påse Salt & Blandat som lördagsgodis, men vill man bjuda på något mer vuxet i andra sammanhang än att moffa lördagsgodis framför TV:n så är VIVAs blanka lakritsbitar upplagda i en fin liten skål ett snyggt och ätbart blickfång. Det är mest troligt att jag köper Havssalt, men Sötlakritsen kan också komma på fråga. Chili däremot, den får stanna i butiken!

På tisdag jobbar jag hemma i Sverige på förmiddagen, då tar jag med mig en hel låda med smakpåsar till jobbet. Många har säkert ätit en massa sockersöta påskägg hela helgen, så det kan sitta fint med lite fin-lakrits som avrundning på en solig och fin påskhelg.


jag hinner åtminstone inte ha tråkigt – fortfarande

Jobbet som tycktes klart sedan november brann inne förra veckan. Vill smyga igång konsultandet med snällt och safe vid sidan av, men icke så. Har en bunt andra trådar som jag drar i, så än är det ingen katastrof, men för denna trygghetsknarkare som gärna har trippla skyddslinor blev det lite tilt. En bunt duktiga människor trädde in och fångade upp mig och veckan slutade med en varm känsla i magen trots allt.

Den goa varma känslan förbyttes förra helgen i smärta, men av mer fysisk karaktär. Inte undra på att jag har känt mig hängig ett tag…

/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.

Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.

Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.

Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på torsdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och låg platt hela fredagen. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/


mom, wait!!

Den är söt och lite sorglig men söt och jag skrattar så jag gråter fast jag egentligen inte vet om den är SÅ kul. Fast det är skönt att ha en sån bild som funkar. Jag flipprar dit igen och fnissar. Och igen.


en vecka senare…

…är blommorna fortfarande lika fantastiska. Jag har ingen jättekoll på rosor, men något liknande har jag aldrig fått förut. Spockissen vill helst äta dem (han älskar allt grönt som doftar gott) så vi kan aldrig lämna dem ovaktade. På nätterna får de sova bakom en skåpslucka, men så snart vi kommer hem tar jag fram dem igen.

131112

Jag har varit orolig för hur jobbet ska drabbas av sorgerna sen i juni; jag sover inte så bra, blir disträ och eländig, men so far so good. Det där som aldrig funkat förr – att begrava sig i jobb för att slippa grubbla – har funkat ganska bra den här gången. Jag törs aldrig aldrig jinxa och riktigt inbilla mig att saker går bra, men i slutet av förra veckan fick jag veta att mina tyska chefer har nominerat mig till en ganska exklusiv ledarskapsutbildning, och jag har blivit antagen. De tror på mig, satsar på mig, det värmer fint. Jag skulle ha åkt till Berlin i tisdags kväll, det ställdes in med 18 timmars varsel (bara att packa upp igen) och jag blev ganska pissed off. Jag hade förberett ETT möte men kastades in i något helt annat med väldigt kort varsel, men det gick också bra. Just nu flyger jag. Vingarna bär. Jag njuter så länge det varar men tar ingenting alls för givet.


tveeggat

Det är härligt att ses som kunnig och att vara efterfrågad, men det blir lite kontraproduktivt när en tar ut komptimmar för att försöka vårda bort en elak migrän och då får ett SMS från kollegan med orden ”kan du ringa mig, jag ska skicka XXY-rapporten och…”.

Nåja, jag ringde men fick inget svar, då har jag gjort allt jag kan.

Hen är ambitiös och synnerligen frisk (en kombo av ungdom, goda übermenschgener och att hen tar väl hand om sig, antar jag) så hen kanske inte riktigt tänkte på att den där typen av energiska mess ökar chansen för migrän ännu lite till. Får försöka ta upp det på ett fint vis imorgon, antar jag.


en tanke att hålla i

En del tror att det finns en kruka guld på andra sidan regnbågen. Jag tror att det finns ett stort stort fikabord. Kaffet är alltid starkt och varmt och ingen blir tjock av bakelserna. Jo, det finns te också. Och cognac. En liten älskad flicka kan plötsligt sitta upp själv i barnstolen. Hon äter chokladtårta med hela ansiktet, det t o m fastnar lite i de långa långa ögonfransarna men hon bara skrattar.

Det är ett café där alla gamla vänner får plats, det finns alltid ännu en stol att sätta fram. Man kan inte promenera dit, eller ens åka kommunalt, man får snällt vänta tills det är dags. De som sitter där och fikar vet att vi är ledsna, men de tänker att vi klarar oss. Tillsammans. Kärleken får bära oss tills det är vår tur att beställa in den första koppen espresso. Mamma har fått en till att slänga käft med. Det är flera som återser en kär vän nu. Vi får bara ta och unna dem det, vi som sitter kvar här och gråter.

När jag säger att kärleken får bära oss så exkluderar jag på intet vis de som för tillfället inte ägnar sig åt romantisk kärlek. Love comes in all shapes and sizes, vare sig det är kärlek till/från människor eller djur, partner, släkt (biologisk eller självvald/i sinnet adopterad), vänner, i ”kött” eller per telefon/mail/vadsomtänkas kan. Caféet är heller inte knutet till någon religion. Regnbågen tillhör alla.

Den lilla älskade flickan har varit saknad i fyra år nu, mamma i snart två. Att pappa dog 1981 känns mest overkligt. Tiden flyger och står still på en och samma gång. Fysikens lagar är luriga.

Den femte juli dog min svärfar. Det gick snabbt när det väl hände, cancer-jävla-skitsjukdom, men alla hann dit och det är nog få som får dö omgivna av så många anhöriga. Bonus var en fin midsommarhelg tillsammans, då vi ännu inte ens visste att cellgifterna hade misslyckats.

Igår tog vi ett sista avsked och det var mycket vackert, men jag är fortfarande arg för att han skulle behöva dö nu. Så många har komplicerade förhållanden till föräldrar, så många föräldrar har varit dumma eller elaka eller otillräckliga (därmed inte sagt att de förtjänar att dö), men Gösta och Kristoffer hade något speciellt. Gösta var en av ”the good ones”. Gösta och Kristoffer hade något som var så jäkla fint, och hoppingivande. Ett förhållande som var vackert att vila i för mig som hade en annan sorts pappa.

Sov gott Gösta. Vi saknar dig. Jag hoppas att de har falukorvsmackor till dig på caféet. Ja men SJÄLVKLART har de det, nu när jag tänker efter.

totstagubbenshjarta

Det underbara hjärtat var ett av flera som en florist i familjen, Malin, gjorde. Fotot togs av Göstas ”plastbarnbarn” Elin.


Bild

Astor den trötte men snygge

image


mellow mello

Vi är många som tittar och tycker. FB-flödet fylls med vad som på sina håll nästan blir till en mello-chat. Kul tycker jag! Det som fascinerar är hur många som gör en grej av att de INTE tittar. En hel bunt som lördag efter lördag, ofta flera gånger per kväll, berättar att de INTE ser skiten. En sorts meta-mello i sig. Då har mello ÄNDÅ vunnit tycker jag. Moaaaahaha, mello will get you in the end.


det där med att alltid ha något att längta till

snart!

jcs


på resande fot…

…via DVD-spelaren. Jag åker till New York genom Gossip Girl säsong 5. Man försöker ignorera det ymniga snöfallet utanför fönstret!

nyc09

Central Park 2009. Yes, som i alla filmer. Riktigt härlig plats.


Stenstorp t o r

Svärmor fyllde 65 i fredags, så vi satte oss i bilen och körde ner till Stenstorp direkt efter jobbet. Trafiken flöt på oväntat bra, jag var lättad över det.

roadtr3

Äääääntligen fick jag se ”Falköping City”! En riktigt rar liten stad med väldigt många vackra hus, och utanför banken satt två goa bästisar. Jag kände mig som sju år igen (”jag vill KLAPPA! VIIIIIIIILLLLLLLLLL!”) men så gör man ju inte. Uuuhuhu. Vi avståndsflörtade lite, vovvarna och jag, innan jag motvilligt gick vidare.

roadtr2

Svärmors gamle Pim börjar bli gammal. Han är inte lika elak som han ser ut (han VAR ganska elak förr, men åldern har mildrat hans heta känslor) men han har så skön uppsyn med sitt hängande ögonlock. En kultkille.

roadtr1

När vi åkte hem i dag sken solen. Mycket vackert.

Temperaturen var underlig, det gick från -7 till – 17,5 på bara några mil strax utanför Laxå. Så höll det på hela vägen hem sen, upp och ner, upp och ner.

roadtr4

Hemma i Brukshåla var det julmarknad, och jag började undra om jag var full, men nej – nån hade släpat dit en renstackare. Den stod bunden utanför Systembolaget och åt lavar. Ja jäklar.


tji blodgivare

Nehej, det var visst väldigt svårt för mig att få bli blodgivare igen efter min sjukdom. Först sa de att jag aldrig mer skulle få lämna blod, men de ändrade sig efter en stund (men då hade läkaren redan kläckt ett par ”åh, jag är så glad att det gick BRA till slut” för mycket, hon tryckte så mycket på det att man kan undra om jag var halvvägs till palliativa enligt journalen. nä, hon försökte väl bara vara trevlig, men om man som jag, i mitt tycke, kommit jäkligt lindrigt undan så låter det bara konstigt när nån säger så alldeles för många gånger) fast jag fick verkligen TJATA.

Jag har just fått en stor fet bakläxa på ferritinet, och uppmanas att äta järntabletter. Mitt Hb är alldeles OK. Men alltså (tjäääära läkarvänner) ferritin är väl ett protein? Hur förbättras det av järn? Eller är det så att kroppen stimuleras att bilda mer ferritin om det finns mer järn att ta hand om?

Jag är clueless, jag äter redan både järntabletter, gott om vitaminer och en mycket järn- och vitaminrik kost. Och ja, jag ser till att äta mitt järn utan att sumpa upptaget med kaffe eller mjölk. Jag tar däremot gärna min tablett ihop med en orange frukt. Hjälp?


bla bla bla bla

Jag skrev ett långt inlägg om saknad och om goda vänner som dött alldeles för unga, men jag har skrivit det förut, igen och igen och igen. Meningslöst!

Jag nöjer mig med att konstatera att Mando Diaos album Infruset (snabbgenomgång av låtarna nedan) är underbar tröst i saknad och novembermörker, och så skickar jag omtankar till de som ska på syster Karins begravning i morgon. Kyrkan är underbar, där har jag också tagit farväl av en mycket speciell vän.


men ojsan

Det HÄR började jag längta efter nu:

 


oväntade pärlor

Våra vägar korsades i Åsele i mitten av åttiotalet, hon var en vän till en vän och jag imponerades redan då av hennes driv. MÅNGA år senare satt vi i ett möte, vi slet med ett anbud tillsammans. Hennes dialekt klingade bekant, hennes namn kan ju inte vara SÅ vanligt… jo, där satt vi en sen kväll för drygt två år sen och konstaterade att JA, jag tältade på hennes gård i Lappland 198x-när-det-nu-var.

Drivet? Det har hon än.

Efter det har vi ofta sagt att vi borde ses privat och prata gamla minnen, men vi är båda såna som jobbar ganska mycket och som har många spår på gång på fritiden också. Nu tog hon tag i saken och bjöd med mig på sin 45-årsfest.

Vilken jackpot! Vi var sju tjejer, jag kände inte alla men jag kände nån som kände alla (jaja, det bor runt 130 000 i Västerås, har man levt och arbetat i en stad i mer än 22 år så blir det så), och alla var så löjligt trevliga! Smarta, roliga, chosefria.

Jag hade planerat att stanna till 21 (fredag… vem orkar sen kväll efter en arbetsvecka?). Klockan 00.30, många glas champagne senare, åkte vi hem. Jag hade MÄRKLIGT svårt att låsa brevlådan när vi kom hem (det var mörkt. det hade i-n-g-e-n-t-i-n-g med bubblet att göra!)

45-åringen – ni ser ju hur dystra vi var


allahelgona

image

Mormor och morfar i Lappland. Farmor och farfar i Skåne. Pappa, mamma och halvbror i Karlstad. Andrea, Tea, Fredrike, Kent, Lasse – det finns så många att sörja, och ingen av de sistnämnda blev ens 50 år. Livet är märkligt.

Långt till gravar och minnesplatser, jag tänder hundratimmarsljus i minneslunden på Östra kyrkogården i Västerås, och så hoppas jag att det är tanken som räknas.

Ha en fin allahelgona. Den vuxna människa som inte har någon att sörja finns inte.


finaste presenten

Suzann är alldeles fantastisk på att hitta knasiga men/och underbara gåvor, och jag fick en underbar kattavla MEN det asbolut finaste var detta armband. Så perfekt för mig, den enda överlevaren från Familjen Cancer. TACK kompis!


Uuuuuhuhu…

Lördag efter första veckan på nya tjänsten. Jag hade velat dö en smula, några timmar, men nu ger vi oss iväg till Uppsala på ett vänskapsrelaterat styrketräningspass. En god vän som alltid alltid ställer upp ska flytta till annan stad, och då ser man det som att fysiska uppgifter – ja det är precis vad man behöver efter en vecka som denna.

Stress stress stress. Det är inte helt okomplicerat att återvända efter 1,5 år på staben och plötsligt heta ”specialist”, sånt lockar till lust att utmana hos en del även om nästan alla är superfina och jag har haft en klump i halsen mer än en gång när bra människor uttryckt glädje över att jag tackade ja till detta. Alla planer kullkastas av det stressiga anbudet som ofta måste gå före allt (men som för den skull inte får innebära att det man annars skulle ha gjort inte blir gjort OCKSÅ) och det ÄR svårt att säga nej när man får panikmail från någon som ber en granska något när man ser att mailet är avsänt 02.20 på natten. Nu hoppas jag att förutsättningarna slutar ändras, att det kommer till en punkt, för vi är många som har släppt till kvällar och helger de senaste månaderna. Jag ser människor runt mig som alltid klarar ”allt”, till och med de ser slitna ut. Stålmännen/kvinnorna. Då känns det läskigt.

Nånstans hann jag visst fylla år också, som vuxen är det ju en dag bland alla andra, men jag hade bokat en massage hos massören som kommer till kontoret varje torsdag, jag fick ännu en orkidé till min lilla samling och när jag ställde mig för att laga mat så halade Kristoffer fram en mycket uppskattad smörgåstårta också. Mys! Jag hade beställt ett par Dr Martens till mig själv som påpassligt trillade in på alldeles rätt dag. I går kom ett Kristoffer-paket, försenat från leverantör – då fick jag cyklop och snorkel. En välgenomtänkt present, en dröm om nästa resa – när den nu blir, och var den nu går – och något jag ofta sagt ”man skulle ha…” om när vi plaskat runt i havet. Kul!

Inte lika kul är den ekande tomheten i brevlådan. Det där grattiskortet med en katt – alltid en katt – på, det oundvikliga från mamma, det kom ju av förklarliga skäl inte. Man vänjer sig med åren men ibland är det tufft. Jag fick andra kort som uppskattades mycket, men just det där kortet… ja, ni är några fler runt mig som vare sig har mamma eller pappa kvar i livet. Som vet. Karin, Eva, Torkel, Maria och Anna. Det är så det är.


Lösenordsskyddad: detta konstiga jordeliv

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


saker som svider lite

Det är ingen katastrof, men ändå en liten tagg: jag fick nyss ett ett mail som gratulerar Inger på namnsdagen. Det var någon gång får ett par år sen som mamma ville beställa något från en nätbutik, och hon hade vare sig dator eller mailadress så jag fixade det till henne. Jag hade glömt det, men nu kom det alltså att grattis på namnsdagen.

Jag hittar fortfarande vykort att skicka, tröjor att köpa och katter en masse men så inser jag att… nej, just nej. Jag är inte ensam om det, Suzann hade passerat butiken Katt vid Odenplan för någr veckor sen och var alldeles på väg in för att fynda något till mamma, men så kom hon ihåg.

Jag har precis – drygt tio år senare – lärt mig att inte längre jaga vykort till mormor. Vi får se när sanningen går in i mammafallet. Och nu skriver jag att kort till halvsyster. Jag är lite beroende av att skriva vykort tror jag. Såna i papp, med ett frimärke på.


Face the facts

Hur mycket jag än önskar att det inte vore sant så ÄR det bara så att det snart är mörkt (mörkARE), kallt och slaskigt. Kapitulerar på mjukast möjliga vis. Den här halsduken är bland det lenaste jag nånsin har lagt tassarna på. Och koooooolla! Inte svart!

image


Lunchpromenad

Blev förkyld i Göteborg, så träning är inte att tänka på (…och jag får osunt mycket ångest över det…) men en lunchpromenad på den vackra kyrkogården mittemot jobbet ville jag ta i dag. Mycket fridfullt.

Jag har långt till mina föräldrars grav, så jag tror att jag ska börja följa en god väns exempel och sätta blommor i minneslunden på den lokala kyrkogården istället. Eller så ”planterar” jag på unicef. Tål att fundera på. Vi är inte ens i Sverige på årsdagen av mammas död. Det känns ärligt talat (förbjudet) skönt…

image

image

image


Njuuuutning

Vi sov hos Kristoffers kusin på Söder och köpte frulle på Rival. Sååååå värt priset. Inget att göra varje dag, eller ens varje vecka, men när man gör det…. Ah.

image

image

image


nerräkning till nästa längt…

28 dagar kvar tills det är dags att åka på bokmässan! I år har jag för första gången tagit två semesterdagar för riktigt att kunna VÄLTRA mig i intressanta seminarier tillsammans med Suzann och en hel bunt andra trevliga boktokar.

Enda orosmolnet just nu är något liknande ett heldags-måstemöte den 27/9. Aaaarrrrgh. Jag kan tacka nej, jag hade ansökt om ledigt lååååångt i förväg, men det är ett sånt möte som det vore en miss att missa. Vi får se om jag kan ringa in (hej då hela dagen på seminarier) eller hur det löser sig. För lösa sig måste det göra.

Jag går lite som en äggsjuk höna och väntar på annat besked också. Jag har blivit – synnerligen hedrande – upplockad till en roll som specialist inom mitt område, och nu ska min nya chef komma överens med min gamla chef om när överflyttningen ska ske. Det är internt inom företaget (men jag bollas runt mellan lite olika länder, f d chefen sitter i England, kommande chef i Tyskland) så jag har ingen uppsägningstid, men det ska ju ändå göras så smart som möjligt så att inte min f d chef hamnar i skiten ensam kvar med saker som vi skulle ha gjort tillsammans.