en kvinna, två katter och en massa tjöt

Uncategorized

Testing testing – italiensk lakrits

image

För några år sen handlade allt om choklad, nattsvart och högoktanig, men sedan svängde trenden mot lakrits. ”Lakrits är det nya svarta” hette det (pun intended) men det har gått lite trögt för trenden att ta fart – kanske för att vi i Sverige redan äter ganska mycket (salt) lakrits och många har förutfattade meningar om vilkens sorts lakrits vi gillar. Så var det åtminstone för mig. Den senaste tiden har det dock börjat hända saker, bättre sorts lakrits börjar nå vanliga matvarukedjor och det blir lättare att testa något nytt.

Jag är Buzzador och har fått chansen att testa Malacos nya satsning VIVA Calbria. Italiensk högkvalitetslakrits för vuxna, 6% lakritsrot och det är ovanligt mycket för att vara ”vanligt godis”. VIVA Calabria finns i tre smaker: Chili, Havssalt och Sötlakrits.

Vad tycker jag då?

Jag var mest nyfiken på chili, så den kastade jag mig över först. Mja. Nja. Mina förväntningar kom på skam, det kommer lite chilibett i eftersmaken, men för mig var det alldeles för tunt.

Havssalt då? Jag älskar saltlakrits, så den BORDE vara min favorit. Jodå, den levererar även om det inte direkt är Djungelvrål vi talar om.

Eftersom jag har svårt för sötlakrits
så sparade jag den till sist, men här kom den stora positiva överraskningen. När lakritssmaken är såpass rik och mättad så smakar det riktigt bra trots att det inte är salt.

Jag är nog ett barn innerst inne, för jag skulle fortfarande helst välja en påse Salt & Blandat som lördagsgodis, men vill man bjuda på något mer vuxet i andra sammanhang än att moffa lördagsgodis framför TV:n så är VIVAs blanka lakritsbitar upplagda i en fin liten skål ett snyggt och ätbart blickfång. Det är mest troligt att jag köper Havssalt, men Sötlakritsen kan också komma på fråga. Chili däremot, den får stanna i butiken!

På tisdag jobbar jag hemma i Sverige på förmiddagen, då tar jag med mig en hel låda med smakpåsar till jobbet. Många har säkert ätit en massa sockersöta påskägg hela helgen, så det kan sitta fint med lite fin-lakrits som avrundning på en solig och fin påskhelg.


jag hinner åtminstone inte ha tråkigt – fortfarande

Jobbet som tycktes klart sedan november brann inne förra veckan. Vill smyga igång konsultandet med snällt och safe vid sidan av, men icke så. Har en bunt andra trådar som jag drar i, så än är det ingen katastrof, men för denna trygghetsknarkare som gärna har trippla skyddslinor blev det lite tilt. En bunt duktiga människor trädde in och fångade upp mig och veckan slutade med en varm känsla i magen trots allt.

Den goa varma känslan förbyttes förra helgen i smärta, men av mer fysisk karaktär. Inte undra på att jag har känt mig hängig ett tag…

/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.

Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.

Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.

Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på torsdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och låg platt hela fredagen. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/


mom, wait!!

Den är söt och lite sorglig men söt och jag skrattar så jag gråter fast jag egentligen inte vet om den är SÅ kul. Fast det är skönt att ha en sån bild som funkar. Jag flipprar dit igen och fnissar. Och igen.


en vecka senare…

…är blommorna fortfarande lika fantastiska. Jag har ingen jättekoll på rosor, men något liknande har jag aldrig fått förut. Spockissen vill helst äta dem (han älskar allt grönt som doftar gott) så vi kan aldrig lämna dem ovaktade. På nätterna får de sova bakom en skåpslucka, men så snart vi kommer hem tar jag fram dem igen.

131112

Jag har varit orolig för hur jobbet ska drabbas av sorgerna sen i juni; jag sover inte så bra, blir disträ och eländig, men so far so good. Det där som aldrig funkat förr – att begrava sig i jobb för att slippa grubbla – har funkat ganska bra den här gången. Jag törs aldrig aldrig jinxa och riktigt inbilla mig att saker går bra, men i slutet av förra veckan fick jag veta att mina tyska chefer har nominerat mig till en ganska exklusiv ledarskapsutbildning, och jag har blivit antagen. De tror på mig, satsar på mig, det värmer fint. Jag skulle ha åkt till Berlin i tisdags kväll, det ställdes in med 18 timmars varsel (bara att packa upp igen) och jag blev ganska pissed off. Jag hade förberett ETT möte men kastades in i något helt annat med väldigt kort varsel, men det gick också bra. Just nu flyger jag. Vingarna bär. Jag njuter så länge det varar men tar ingenting alls för givet.


tveeggat

Det är härligt att ses som kunnig och att vara efterfrågad, men det blir lite kontraproduktivt när en tar ut komptimmar för att försöka vårda bort en elak migrän och då får ett SMS från kollegan med orden ”kan du ringa mig, jag ska skicka XXY-rapporten och…”.

Nåja, jag ringde men fick inget svar, då har jag gjort allt jag kan.

Hen är ambitiös och synnerligen frisk (en kombo av ungdom, goda übermenschgener och att hen tar väl hand om sig, antar jag) så hen kanske inte riktigt tänkte på att den där typen av energiska mess ökar chansen för migrän ännu lite till. Får försöka ta upp det på ett fint vis imorgon, antar jag.


en tanke att hålla i

En del tror att det finns en kruka guld på andra sidan regnbågen. Jag tror att det finns ett stort stort fikabord. Kaffet är alltid starkt och varmt och ingen blir tjock av bakelserna. Jo, det finns te också. Och cognac. En liten älskad flicka kan plötsligt sitta upp själv i barnstolen. Hon äter chokladtårta med hela ansiktet, det t o m fastnar lite i de långa långa ögonfransarna men hon bara skrattar.

Det är ett café där alla gamla vänner får plats, det finns alltid ännu en stol att sätta fram. Man kan inte promenera dit, eller ens åka kommunalt, man får snällt vänta tills det är dags. De som sitter där och fikar vet att vi är ledsna, men de tänker att vi klarar oss. Tillsammans. Kärleken får bära oss tills det är vår tur att beställa in den första koppen espresso. Mamma har fått en till att slänga käft med. Det är flera som återser en kär vän nu. Vi får bara ta och unna dem det, vi som sitter kvar här och gråter.

När jag säger att kärleken får bära oss så exkluderar jag på intet vis de som för tillfället inte ägnar sig åt romantisk kärlek. Love comes in all shapes and sizes, vare sig det är kärlek till/från människor eller djur, partner, släkt (biologisk eller självvald/i sinnet adopterad), vänner, i ”kött” eller per telefon/mail/vadsomtänkas kan. Caféet är heller inte knutet till någon religion. Regnbågen tillhör alla.

Den lilla älskade flickan har varit saknad i fyra år nu, mamma i snart två. Att pappa dog 1981 känns mest overkligt. Tiden flyger och står still på en och samma gång. Fysikens lagar är luriga.

Den femte juli dog min svärfar. Det gick snabbt när det väl hände, cancer-jävla-skitsjukdom, men alla hann dit och det är nog få som får dö omgivna av så många anhöriga. Bonus var en fin midsommarhelg tillsammans, då vi ännu inte ens visste att cellgifterna hade misslyckats.

Igår tog vi ett sista avsked och det var mycket vackert, men jag är fortfarande arg för att han skulle behöva dö nu. Så många har komplicerade förhållanden till föräldrar, så många föräldrar har varit dumma eller elaka eller otillräckliga (därmed inte sagt att de förtjänar att dö), men Gösta och Kristoffer hade något speciellt. Gösta var en av ”the good ones”. Gösta och Kristoffer hade något som var så jäkla fint, och hoppingivande. Ett förhållande som var vackert att vila i för mig som hade en annan sorts pappa.

Sov gott Gösta. Vi saknar dig. Jag hoppas att de har falukorvsmackor till dig på caféet. Ja men SJÄLVKLART har de det, nu när jag tänker efter.

totstagubbenshjarta

Det underbara hjärtat var ett av flera som en florist i familjen, Malin, gjorde. Fotot togs av Göstas ”plastbarnbarn” Elin.


Bild

Astor den trötte men snygge

image