en kvinna, två katter och en massa tjöt

i-landsproblem

jag kliver av tåget

Att ha en spännande och viktig roll i ett mångmiljardprojekt på ett stort företag, och sedan bli utsedd att gå ett exklusivt ledarskapsprogram för blivande chefer – det kan ju låta fantastiskt. Åtminstone fram till den dag då en ser sig i spegeln och inser att ”jag vill inte det här”.

Jag hoppar av karriärtåget.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft otur fredag den 13:e, men idag är jag extra glad och stolt. Livet är kort, en ska följa sitt hjärta – jag startar eget företag. Till att börja med följer jag kära vännens exempel och kör parallellt med fast anställning (men på ett ”enklare” jobb), sen får vi se om jag går all-in (ultraproffsigt ”paraplyföretag” för administration är isåfall redan utsett). Det känns alldeles fantastiskt och all den feed-back jag har fått hittills pekar på att mitt beslut är 100% rätt. För många år sen sa en dåvarande kollega ”om du vore ett aktiebolag så skulle jag köpa en j*kla massa aktier” och det har jag burit med mig i hjärtat sedan dess. Jag ska läsa på mycket mer innan jag beslutar mig för hur mitt företag ska drivas så ni behöver inte börja spara till aktier ÄN 😉

Namn? Kära besvär – K föreslog ”CCL Consulting” men då tänkte han sig nog inte för: det ska bra mycket mer än ynka två katter till för att en ska kunna framstå som seriös CCL.

Nu är det dags att kliva ner monetärt men upp livsmässigt. Det MÅSTE inte bli så att jag blir mycket fattigare, men jag är rätt luttrad och beredd på det mesta. Jag har ganska många ben att stå på, men jag inbillar mig inte att det blir någon walk in the park. Vi har dock byggt vårt liv de senaste åren på att ha mycket låga fasta utgifter, så jag har mer spelrum än många andra. Full support i beslutet av K finns på plats och det är viktigast av allt.


det var bättre förr

detvarbattreforr

Träna i regn i mitten av september? Hade ALDRIG hänt när jag var barn. Um…


självmål?

Ibland kan jag filosofera lite kring folk runt mig som tycker om att tala om hur positiva de är. Måste de berätta sånt? Om en är positiv på riktigt rätt in i kaklet/ända in i själen så behöver en väl inte prata om det hela tiden? Då märks det väl ändå?

En del av dem talar dessutom gärna om hur negativ de tycker att jag är. En av dem förklarade på fullt allvar för mig en gång att när hen känner sig ledsen eller arg så ler hen ändå, a la fake it ‘til you make it, för då BLIR hen glad på riktigt igen. Gott så. Det funkar inte riktigt på mig (speciellt inte den gången, när jag var ledsen över mamma och personen ifråga har två kärnfriska föräldrar), och det är tyvärr så att ganska mycket av det hen kategoriserar som negativt i mitt fall är orsakat av att 1) vi har inte samma sorts humor 2) därför förstår hen inte speciellt ofta när jag är självironisk.

Nu inträder det där grubblandet. Mitt metatänk. För hur positiv är egentligen en människa som ofta känner sig manad att korrigera andra, att påpeka hur negativa de är?

Nu skulle jag kunna påpeka detta på ett vänligt sätt nästa gång jag blir korrigerad, men jag struntar i det i det här fallet för jag tror ärligt talat inte att mitt resonemang skulle hitta hem, och då skulle det bara bli ännu en sten i negativ-vågskålen. Eftersom jag stundtals blir irriterad på den här personens sätt att ofta korrigera andra så vill jag inte göra samma sak. Det är självmål. Alla gör vi självmål, men jag låter gärna bli när jag hinner hejda mig och tänka efter.

– och nej, hen läser inte min blogg, jag tror inte ens att hen vet att jag bloggar, så detta är (som vanligt) inget ”hemligt meddelande”. Det är inte så jag tänker när jag bloggar.


aaaaaahahahahaha

Min tyske chef gillar att läsa vad jag skriver, så han använder bing translate för att översätta mina statusuppdaterigar på fejjan. Man anar ju att det kan bli knäppt ganska ofta, men idag påpekade han att det var KNÄPPT-ja-med-stoooooora-bokstäver-VRÅLKNÄPPT, så jag blev tvungen att testa.

Feeden fylls med sorg över skjutna barn – igen! man blir förtvivlad – parat med lyckligt orerande om julbord och härliga festkvällar i går. Jag njuter Bittens fantastiska mjukbröd (en oväntad julleverans av det är en nåd att stilla bedja om…) fyllt med skärvor av en bortglömd ost (medelåldern, åldern då man anser att en ost glömd i kylen bara blir godare trots en omisskännlig doft av blöt och smutsig jycke), Zoegas julkaffe, jag har tvätt snurrandes i maskinen och har grottat ner mig i lyxen i att kunna ligga kvar i sängen för att läsa ut boken som man gillade så mycket. Livet i Brukshåla är ju inte så glammigt, men rätt gött ändå, och nere i centrum har vi ett, ETT!, träd dekorerat med samma görcoola juleljus som jag såg vid Potsdamer Platz i Berlin, liksom ”rinnande” ljus som jag aldrig sett förut och stannade och tittade på en lång stund och… ja, det oväntade i att finna dem här också, utanför Konsum i lilla fattiga Sura. Så, det var morgonens roman det.

blev till

The feed is filled with sadness shot children again! you become desperate-paired with happy orerande on the Christmas table and wonderful party evening yesterday. I’m enjoying Bittens fantastic mjukbröd (an unexpected Christmas delivery of it is a mercy that quietly on …) filled with fragments of a forgotten cheese (the median age, the age when one considers that a cheese forgotten i know those scribbled notes only becomes more enjoyable despite the unmistakable aroma of wet and dirty teacher’s pet), Zoegas julkaffe, I have a washing snurrandes in the machine and have grottat down me the luxury of being able to stay in bed to read the book that we liked so much. Life in the Electrical cavity is not glammigt, but the correct German yet, and down at the Centre, we have a, a!, trees decorated with the same görcoola Christmas lights that I saw at the Potsdamer Platz in Berlin, as well as ”runny” light that I never seen before and stopped and looked at a long time and … Yes, the unexpected to find them here, too, outside the co-operative supermarket in small poor Acidic. So, there was this morning’s novel.
Ja jisses!

en lördag i september

I dag är det 31 år sen pappa dog. Numera känns det helt absurt att minnas att jag ens hade en pappa, och jag har svårt att föreställa mig hur det vore att ha en nu, som vuxen. Fast ibland, ofta, när jag hör andra runt mig prata om sina föräldrar så blir jag lite lite avundsjuk. I alla fall när de där som har friska föräldrar berättar om roliga saker de gör tillsammans, om hjälp de får/kan få och… ja, allt sånt.

Det har varit en väldigt tung vecka på jobbet med inlämning av Viktiga Anbudet (första vändan för mig, får feedback på tisdag, men det är då det, nu unnar jag mig att känna mig fri i några dagar), jag slet som en tok och hann i tid och det blev inte ens ett hastverk, det där som jag lämnade in. Det är jag mäkta stolt över eftersom jag började för bara några veckor sen – alla andra började i juni, de flesta har jobbat heltid med det sen dess – jag fick två dagar i veckan under september.

Träningen går jättebra, jag tror att det är en av nycklarna till att jag orkade det jag orkade, trots sömnbrist och krav på att hinna annat OCKSÅ.

Nu får jag drömma om sånt här ett tag:

 

 


blödig, blödigare, Siv

Vi tackade av en kollega på förmiddagen. Hans nuvarande chef – OK, från och med i dag före detta chef – är en av mina före detta chefer också. En av de före detta chefer som jag uppskattar allra allra mest.

Jag snubblade in i hans talskrivande imorse och sa några väl valda ord om kollegan som slutar (en människa med en sån energi och ljus livssyn som ändå aldrig trillar ner i diket och blir till en klyscha, det är en svår balans som få människor klarar) och när chefen så höll talet så sa han ”En VIS kvinna – eller ja, det var väl en SIV-kvinna – sa att…”

…och då började jag böla. Vis. Siv. Det var Ronny som stod i rampljuset men den där rara passningen till mig satt som en smäck. Ni anar inte hur jag behövde den. I måndags blev det en sån där från-åtta-på-morgonen-till-nio-på-kvällen-dag med anbudet igen, och det tär! Jag blir trött, ledsen och fylld av känslor av otillräcklighet! Det BORDE ju vara tvärtom när de nu sliter in mig på slutet och refererar till mig som den räddande ängeln, men det funkar inte: det är bara trött och ledsen jag blir.

Sover kasst, vaknar hela tiden. Tänker anbudet-anbudet-anbudet-anbudet. Tycker lite synd om Kristoffer som får en tråkig sambo igen (det känns ju som om det bara var alldeles nyss som jag vaknade upp ur dimman efter alla år med mamma-oro), men hoppas att jag snart blir som folk igen.

Det är tur att man får garva lite på jobbet också. Min f d chef och jag – ja, han som jag skriver om häruppe – skriver på ett av anbudsdokumenten tillsammans. Mitt tangentbord funkar lite so-so, så mina ”v” har börjat försvinna. Måste korrläsa det jag skriver vääääldigt noga, och det hade jag glömt häromdagen när jag mailade honom, ”Vad STÅR det?” undrade han, och ungefär trettio sekunder efter att jag hade förklarat det där med tangentbordet så kom det ett mail. Han skickade några ”v”. Ja, vi kanske har torr ingenjörshumor, men när man sitter och är rätt trött och less så kan man skratta vääääldigt mycket åt en sån sak.


inte så kaxig

Nu börjar de, helvetesveckorna när jag är dubbelbokad å det grövsta. Uppstartsmöte i går —> stress i själen (hahahaaa – det var till råga på allt två olika chefer som trodde att de hade fått mig två dagar per vecka, m a o så är jag rent teoretiskt uppbokad nio dagar per vecka nu ;)) —> många vakna timmar inatt. Somnade vid fyra-snåret i morse, sen upp igen, klev in på jobbet strax före 08.00 – stämplade ut igen kl 20.20. Jo, jag unnade mig 20 minuters rask promenad på lunchen, det behövde jag för att hålla mig vaken. I går jobbade vi hela lunchen, och jag blir jäääätteseg på eftermiddagen då. Efter lunchpromenaden i dag rasslade det på riktigt bra och jag fick massor gjort.

Det är det där med sömnlösheten som oroar mig lite, annars ska det nog funka. Många av småbarnsföräldrarna på jobbet är förkylda nu och jag vill iiiiiinte bli smittad av dem, småbarnsvirus är GRYMMA! Så länge man sover bra och spritar sig duktigt brukar det gå ganska OK, men jag vet vilket lätt byte jag blir för minsta lilla virus när sömnen sviker… men nu ska jag inte oroa mig för det OCKSÅ. I natt fuskar jag med sömntabletter, så får det bli! Efter fyra timmars övertid är jag så uppe i varv att det kommer att skita sig kapitalt annars.
Kvällens planerade träningspass frös inne (när man kommer hem från jobbet strax före 21 är det rätt svårt att motivera sig för en timmes promenad), men i morgon ska vi till gymmet och tanka endorfiner igen. Jag hoppas att kvällens massiva insats gör så att vi kan åka hem i tid!

Ja, ni ser. Så här rolig är jag nu. Jobb och träning. Så får det vara en månad framöver (men JÄKLAR om de drar in mina två semesterdagar kring bokmässan, då blir jag inte go’ att tas med!)