en kvinna, två katter och en massa tjöt

i-landsproblem

jag kliver av tåget

Att ha en spännande och viktig roll i ett mångmiljardprojekt på ett stort företag, och sedan bli utsedd att gå ett exklusivt ledarskapsprogram för blivande chefer – det kan ju låta fantastiskt. Åtminstone fram till den dag då en ser sig i spegeln och inser att ”jag vill inte det här”.

Jag hoppar av karriärtåget.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft otur fredag den 13:e, men idag är jag extra glad och stolt. Livet är kort, en ska följa sitt hjärta – jag startar eget företag. Till att börja med följer jag kära vännens exempel och kör parallellt med fast anställning (men på ett ”enklare” jobb), sen får vi se om jag går all-in (ultraproffsigt ”paraplyföretag” för administration är isåfall redan utsett). Det känns alldeles fantastiskt och all den feed-back jag har fått hittills pekar på att mitt beslut är 100% rätt. För många år sen sa en dåvarande kollega ”om du vore ett aktiebolag så skulle jag köpa en j*kla massa aktier” och det har jag burit med mig i hjärtat sedan dess. Jag ska läsa på mycket mer innan jag beslutar mig för hur mitt företag ska drivas så ni behöver inte börja spara till aktier ÄN 😉

Namn? Kära besvär – K föreslog ”CCL Consulting” men då tänkte han sig nog inte för: det ska bra mycket mer än ynka två katter till för att en ska kunna framstå som seriös CCL.

Nu är det dags att kliva ner monetärt men upp livsmässigt. Det MÅSTE inte bli så att jag blir mycket fattigare, men jag är rätt luttrad och beredd på det mesta. Jag har ganska många ben att stå på, men jag inbillar mig inte att det blir någon walk in the park. Vi har dock byggt vårt liv de senaste åren på att ha mycket låga fasta utgifter, så jag har mer spelrum än många andra. Full support i beslutet av K finns på plats och det är viktigast av allt.


det var bättre förr

detvarbattreforr

Träna i regn i mitten av september? Hade ALDRIG hänt när jag var barn. Um…


självmål?

Ibland kan jag filosofera lite kring folk runt mig som tycker om att tala om hur positiva de är. Måste de berätta sånt? Om en är positiv på riktigt rätt in i kaklet/ända in i själen så behöver en väl inte prata om det hela tiden? Då märks det väl ändå?

En del av dem talar dessutom gärna om hur negativ de tycker att jag är. En av dem förklarade på fullt allvar för mig en gång att när hen känner sig ledsen eller arg så ler hen ändå, a la fake it ‘til you make it, för då BLIR hen glad på riktigt igen. Gott så. Det funkar inte riktigt på mig (speciellt inte den gången, när jag var ledsen över mamma och personen ifråga har två kärnfriska föräldrar), och det är tyvärr så att ganska mycket av det hen kategoriserar som negativt i mitt fall är orsakat av att 1) vi har inte samma sorts humor 2) därför förstår hen inte speciellt ofta när jag är självironisk.

Nu inträder det där grubblandet. Mitt metatänk. För hur positiv är egentligen en människa som ofta känner sig manad att korrigera andra, att påpeka hur negativa de är?

Nu skulle jag kunna påpeka detta på ett vänligt sätt nästa gång jag blir korrigerad, men jag struntar i det i det här fallet för jag tror ärligt talat inte att mitt resonemang skulle hitta hem, och då skulle det bara bli ännu en sten i negativ-vågskålen. Eftersom jag stundtals blir irriterad på den här personens sätt att ofta korrigera andra så vill jag inte göra samma sak. Det är självmål. Alla gör vi självmål, men jag låter gärna bli när jag hinner hejda mig och tänka efter.

– och nej, hen läser inte min blogg, jag tror inte ens att hen vet att jag bloggar, så detta är (som vanligt) inget ”hemligt meddelande”. Det är inte så jag tänker när jag bloggar.


aaaaaahahahahaha

Min tyske chef gillar att läsa vad jag skriver, så han använder bing translate för att översätta mina statusuppdaterigar på fejjan. Man anar ju att det kan bli knäppt ganska ofta, men idag påpekade han att det var KNÄPPT-ja-med-stoooooora-bokstäver-VRÅLKNÄPPT, så jag blev tvungen att testa.

Feeden fylls med sorg över skjutna barn – igen! man blir förtvivlad – parat med lyckligt orerande om julbord och härliga festkvällar i går. Jag njuter Bittens fantastiska mjukbröd (en oväntad julleverans av det är en nåd att stilla bedja om…) fyllt med skärvor av en bortglömd ost (medelåldern, åldern då man anser att en ost glömd i kylen bara blir godare trots en omisskännlig doft av blöt och smutsig jycke), Zoegas julkaffe, jag har tvätt snurrandes i maskinen och har grottat ner mig i lyxen i att kunna ligga kvar i sängen för att läsa ut boken som man gillade så mycket. Livet i Brukshåla är ju inte så glammigt, men rätt gött ändå, och nere i centrum har vi ett, ETT!, träd dekorerat med samma görcoola juleljus som jag såg vid Potsdamer Platz i Berlin, liksom ”rinnande” ljus som jag aldrig sett förut och stannade och tittade på en lång stund och… ja, det oväntade i att finna dem här också, utanför Konsum i lilla fattiga Sura. Så, det var morgonens roman det.

blev till

The feed is filled with sadness shot children again! you become desperate-paired with happy orerande on the Christmas table and wonderful party evening yesterday. I’m enjoying Bittens fantastic mjukbröd (an unexpected Christmas delivery of it is a mercy that quietly on …) filled with fragments of a forgotten cheese (the median age, the age when one considers that a cheese forgotten i know those scribbled notes only becomes more enjoyable despite the unmistakable aroma of wet and dirty teacher’s pet), Zoegas julkaffe, I have a washing snurrandes in the machine and have grottat down me the luxury of being able to stay in bed to read the book that we liked so much. Life in the Electrical cavity is not glammigt, but the correct German yet, and down at the Centre, we have a, a!, trees decorated with the same görcoola Christmas lights that I saw at the Potsdamer Platz in Berlin, as well as ”runny” light that I never seen before and stopped and looked at a long time and … Yes, the unexpected to find them here, too, outside the co-operative supermarket in small poor Acidic. So, there was this morning’s novel.
Ja jisses!

en lördag i september

I dag är det 31 år sen pappa dog. Numera känns det helt absurt att minnas att jag ens hade en pappa, och jag har svårt att föreställa mig hur det vore att ha en nu, som vuxen. Fast ibland, ofta, när jag hör andra runt mig prata om sina föräldrar så blir jag lite lite avundsjuk. I alla fall när de där som har friska föräldrar berättar om roliga saker de gör tillsammans, om hjälp de får/kan få och… ja, allt sånt.

Det har varit en väldigt tung vecka på jobbet med inlämning av Viktiga Anbudet (första vändan för mig, får feedback på tisdag, men det är då det, nu unnar jag mig att känna mig fri i några dagar), jag slet som en tok och hann i tid och det blev inte ens ett hastverk, det där som jag lämnade in. Det är jag mäkta stolt över eftersom jag började för bara några veckor sen – alla andra började i juni, de flesta har jobbat heltid med det sen dess – jag fick två dagar i veckan under september.

Träningen går jättebra, jag tror att det är en av nycklarna till att jag orkade det jag orkade, trots sömnbrist och krav på att hinna annat OCKSÅ.

Nu får jag drömma om sånt här ett tag:

 

 


blödig, blödigare, Siv

Vi tackade av en kollega på förmiddagen. Hans nuvarande chef – OK, från och med i dag före detta chef – är en av mina före detta chefer också. En av de före detta chefer som jag uppskattar allra allra mest.

Jag snubblade in i hans talskrivande imorse och sa några väl valda ord om kollegan som slutar (en människa med en sån energi och ljus livssyn som ändå aldrig trillar ner i diket och blir till en klyscha, det är en svår balans som få människor klarar) och när chefen så höll talet så sa han ”En VIS kvinna – eller ja, det var väl en SIV-kvinna – sa att…”

…och då började jag böla. Vis. Siv. Det var Ronny som stod i rampljuset men den där rara passningen till mig satt som en smäck. Ni anar inte hur jag behövde den. I måndags blev det en sån där från-åtta-på-morgonen-till-nio-på-kvällen-dag med anbudet igen, och det tär! Jag blir trött, ledsen och fylld av känslor av otillräcklighet! Det BORDE ju vara tvärtom när de nu sliter in mig på slutet och refererar till mig som den räddande ängeln, men det funkar inte: det är bara trött och ledsen jag blir.

Sover kasst, vaknar hela tiden. Tänker anbudet-anbudet-anbudet-anbudet. Tycker lite synd om Kristoffer som får en tråkig sambo igen (det känns ju som om det bara var alldeles nyss som jag vaknade upp ur dimman efter alla år med mamma-oro), men hoppas att jag snart blir som folk igen.

Det är tur att man får garva lite på jobbet också. Min f d chef och jag – ja, han som jag skriver om häruppe – skriver på ett av anbudsdokumenten tillsammans. Mitt tangentbord funkar lite so-so, så mina ”v” har börjat försvinna. Måste korrläsa det jag skriver vääääldigt noga, och det hade jag glömt häromdagen när jag mailade honom, ”Vad STÅR det?” undrade han, och ungefär trettio sekunder efter att jag hade förklarat det där med tangentbordet så kom det ett mail. Han skickade några ”v”. Ja, vi kanske har torr ingenjörshumor, men när man sitter och är rätt trött och less så kan man skratta vääääldigt mycket åt en sån sak.


inte så kaxig

Nu börjar de, helvetesveckorna när jag är dubbelbokad å det grövsta. Uppstartsmöte i går —> stress i själen (hahahaaa – det var till råga på allt två olika chefer som trodde att de hade fått mig två dagar per vecka, m a o så är jag rent teoretiskt uppbokad nio dagar per vecka nu ;)) —> många vakna timmar inatt. Somnade vid fyra-snåret i morse, sen upp igen, klev in på jobbet strax före 08.00 – stämplade ut igen kl 20.20. Jo, jag unnade mig 20 minuters rask promenad på lunchen, det behövde jag för att hålla mig vaken. I går jobbade vi hela lunchen, och jag blir jäääätteseg på eftermiddagen då. Efter lunchpromenaden i dag rasslade det på riktigt bra och jag fick massor gjort.

Det är det där med sömnlösheten som oroar mig lite, annars ska det nog funka. Många av småbarnsföräldrarna på jobbet är förkylda nu och jag vill iiiiiinte bli smittad av dem, småbarnsvirus är GRYMMA! Så länge man sover bra och spritar sig duktigt brukar det gå ganska OK, men jag vet vilket lätt byte jag blir för minsta lilla virus när sömnen sviker… men nu ska jag inte oroa mig för det OCKSÅ. I natt fuskar jag med sömntabletter, så får det bli! Efter fyra timmars övertid är jag så uppe i varv att det kommer att skita sig kapitalt annars.
Kvällens planerade träningspass frös inne (när man kommer hem från jobbet strax före 21 är det rätt svårt att motivera sig för en timmes promenad), men i morgon ska vi till gymmet och tanka endorfiner igen. Jag hoppas att kvällens massiva insats gör så att vi kan åka hem i tid!

Ja, ni ser. Så här rolig är jag nu. Jobb och träning. Så får det vara en månad framöver (men JÄKLAR om de drar in mina två semesterdagar kring bokmässan, då blir jag inte go’ att tas med!)


ja. det regnar. och?

Man kan ta en fotopromenad i regn också. Och njuta av att det åtminstone är myggfritt i skogen när det regnar. Och passa på att göra indianskutt och hoppsasteg som ingen ser i skogen för det… regnar. Och så kan man hämta paket med böcker att läsa när det… regnar. Ja, men ni ser. Allt stannar inte när solen sover.

När jag kom hem så såg jag genom köksfönstret att solen sken… lite. I två minuter. Om den börjar göra det igen lite senare så kanske det blir en sväng ogräsdragande i trädgården. Det finns en gräns för hur klämkäck jag vill vara i regnet i dag 😉

I dag passade jag på att ta en sväng runt hembygdsområdet innan motionspromenaden tog vid.

gammal offersten med modernt monetärt offer i lilla skålen

hjärterummet är låst i dag

…som vilken midsommarafton som helst 😉

vårt lilla bad/gym, tyvärr stängt på söndagar!

långt därborta ser du herrgården

Sillens matte bor på nionde våningen och får just nu nya fönster, så Sillen bor hos oss tilsl det är färdigt, för säkerhets skull. Sillenär, ööööh, nämligen lite äventyrlig och IIIINTE rädd för höjder. Sillen och Spockissen bråkar, leker och tvättar varandra. De är så goa att se tillsammans de där två.men… men… SOLEN! 😉


klang och jubel!

Joy and happiness! Vaden har blivit bättre snabbare än jag vågade hoppas på, så i dag cyklade vi iväg till gymmet för ett testpass. Jag tänkte att i värsta fall kunde jag ju skippa benövningarna, även om det är dem – speciellt benpressen – som jag perverst nog (jaja, det beror på vem man frågar) sitter och längtar efter på jobbet.

Efter en lite skrajsen inledning kunde jag konstatera att vaden höll! Jag kunde trycka på för fullt och ååååååh vad jag behövde det. Nu är jag mycket gladare igen, efter några lite frustrerade dagar. Att kroppen går sönder samtidigt som det tas svåra beslut på jobbet är ingen bra kombo om man som jag gärna tränar bort ilska och oro. Vi körde ben, bröst och axlar och det gick så bra att vi totalt glömde bort tiden, de fick köra ut oss när de stängde. Hoppsan.

(de stänger gymmet 30 min innan porten låses – folk ska väl hinna byta om. nu är vi såna som duschar och byter om hemma, så det var egentligen ingen fara att vi råkade dra över tio minuter. så det så.)

min absoluta absoluta favoritövning – benpress

Ny nivå på i-landsproblem: jag körde hemma-SPA med scrubb-creme och allsköns mys när jag kom hem. Var så skakig efter passet att jag ganska snabbt fick glömma föresatsen att avsluta ego-gullandet med ögonbrynsplock – jag hade nog pickat ut ögonen med pincetten om jag ens hade försökt 😉


in real life

Tillhör du den skara som brukar avundas mig mitt glassiga jobb? Jag är just nu uppbokad sju arbetsdagar per vecka ett tag framöver. Dags att sluta avundas, med andra ord. Jag borde nog inte ha köpt det där träningskortet i Sura, jag borde ha köpt det på 24-timmarsgymmet runt hörnet från jobbet istället 😉


halt, lytt men åtminstone behäftad med ett datum

Ja, man går lätt sönder när man är en medelålders klunsmulla. I går studsade jag runt och började precis känna att ”jisses – jag orkar ju MYCKET mer än jag tror” när det fräste till i ena vaden och så var det slut på det lilla roliga. Det knasiga var att det skedde efter 24 minuters studsande – så jag borde ju ha varit uppvärmd. Jag har ont och är SUR och hoppas att det går över snabbt – min träningslust är såpass nyfunnen och ännu bräcklig, den vill jag inte äventyra. Tänkte följa med K till gymmet i dag och bara köra överkropp, men insåg att det är lika bra att vila helt. Jag blir bara arg annars. I går när det small  i vaden tänkte jag ”men då testar jag att ro istället” men det gick inte HELLER, och ilskan jag kände då var, uff, inte sund.

I dag enades M och S om ett överflyttningsdatum från gamla till nya tjänsten – så fr o m 20 oktober kallas jag ”Specialist Processes & Tools”, men jag kommer att börja fasa in redan nu. Jag tycker fortfarande att det känns absurt att jag ska kallas specialist, men innerst inne så jag vet ju att annat folk har hetat så i många långa tider utan att ens ha samma koll som jag har, så jag får bara ta och bestämma mig för att jag är bra nog. Andra tycker tydligen att jag är det. Många oväntade människor har uttryckt glädje över att jag tackar ja till den här tjänsten, det värmer i hjärtat. Det är folk som känner mig väl sen förr, så jag behöver åtminstone inte oroa mig för att de inte vet hur besvärlig jag kan vara. Det kommer i viss mån att bli mitt jobb att tjata på folk, det är jag INTE bekväm med (tro det eller ej!), men är det NÅGOT jag jobbar på så är det att få folk att se nyttan i vissa regler – följer man dem så slipper man mycket besvär i slutändan. Jag vill lära folk att jobba SMART! Gör man saker i rätt ordning så – katjing. Det är kul!

Ingen av oss drog till gymmet – det är en strååålande kväll ute, och det tar inte direkt slut på ogräs att rycka i vildmarken som kallas trädgård…

Inget gult i eken än. SKÖÖÖÖÖNT! Älskar att se den lövklädd.


nej, det var inte min träningsdag i dag…

Efter två dygn hos Suzann och Lotta var jag verkligen TOKSUGEN på att träna. Jag hade sett en hel bunt snygga och vääääldigt vältränade sportflator på Pride, och vi gick visserligen så mycket torsdag-fredag-lördag att vi KVED över våra värkande fötter varje em/kväll, men det är ju det där med att man äter och dricker en massa gott också.

Suzann höll bl a föredrag med Renita Sörensdotter. Renita gillar att träna 🙂 Otroligt snygga axlar och armar!

Eftersom det förra roddpasset gick så otroligt bra var det roddmaskinen jag tänkte nyttja igen i dag. Bytte intervallprogram, lade på ett viktsteg och grep (bokstavligen ;)) mig an uppgiften men… AJ! Jag har dragit till en sena i tummen, och rodd är förvisso en core/ben-övning av rang men det är svårt att få de musklerna att jobba när man inte ens orkar greppa ordentligt runt handtagen med tummen. På låg belastning gick det OK, men så fort staplarna kröp uppåt så gjorde det ont så ont. Gav upp efter elva minuter. Att fortsätta på envishet hade inte förbättrat tummen. Det är ju en dag i morgon också. En dag då jag återgår till jobbet, så fungerande händer är ett plus!

det är ganska mycket som är osmickrande med denna bild – men jag ser i alla fall GLAD ut, och det var jag. Lotta och Suzann tog bilden uppifrån flaket där de stod och glamourjäste medan jag slavade på och såg till så att ingen glad paradare eller åskådare skulle råka hamna under hjulen på RFSLs lastbil i Prideparaden

Ja, men en powerwalk då? Drog på skorna. AJ igen. Gårdagens hjulvaktande i Prideparaden gick visserligen lååååångsamt (så här illa har det aldrig varit, tror det tog oss tre timmar från Humlan till Zinkensdamm) men värmen och nötande grus hade resulterat i ett söndertrasat skavsår ovanpå (!) högerfoten, och en lilltå som är en enda stor blåsa på vänsterfoten. Skavsår är sånt som jag oftast brukar kunna förtränga, men i dag gav jag bara upp.

Återstår cykling, men nu är jag på så otroligt dåligt humör så nu får det vara. Jag provar i morgon igen. Går ut och drar lite ogräs istället. Jag säger som jag sagt förut: den som inte inser hur mycket träningsvärk man kan få av DET är varmt välkommen hit för att besegra de eländiga tistlar och klasespireor som kommer upp igen och igen och igen…


vinnande taktik?

 

Nån försöker få mig att söka en viss tjänst. När jag frågade ”so, what’s the top reason for me to do it?” svarar hen med att citera Gimli:
”there is little chance of success, death is the only certain thing – hey, what are we waiting for”

Tja. Tio poäng till den kommentaren om inte annat 😉


packningslogistik

Trillar av en slump in på en blogg jag aldrig läst förut, ser att bloggaren är på weekendresa i en stad längre söderut i Europa. Hennes väska kom fel, den kom inte fram förrän efter en dag, så hon ”blev tvungen” att springa runt på stan för att köpa nytt smink OCH EN NY PLATTÅNG det första hon gjorde. För en weekend. Eller snarare, för det dygn det tog innan väskan kom fram.

…och jag tänkte GUD så skönt att vara en slusk – eller vad jag nu är, men såpass ickefåfäng som jag är – och inte känna så!

Det kan bli trixigt med väskor framöver, det BLIR några dagars jobb i Italien men ännu oklart när (har jag tur får jag veta de kommande dagarna och det vore skönt för sen är jag inte hemma förrän det isåfall är dags att åka, och det vore skönt att slippa boka jobbresor från annat land när man själv är på semester yada yada).

I värsta fall – men det går ju att leva med! – får jag packa två väskor, för det kan bli så att jag får vända på Arlanda och åka till Italien direkt efter London. Inga problem alls, det är ju bara att ha en liten jobbväska packad som får ligga i bilen. Kruxet är väl att jag inte vill ha jobbdatorn liggande i bilen i flera dagar, men det får bara lösa sig på något vis och det kommer det ju att göra också.

Jag har väl blivit luttrad med åren, jag packar alltid viktiga måstesaker (deodorant, tandborste, medicin, ett par rena trosor) i handbagaget för att slippa springa ut och handla vid eventuell bagageförsening. Smink tillhör inte mina måstesaker, fast det kanske borde 😉


the pros and cons of working in Italy

Fikapaus och jag stannar hellre vid tangentbordet och (jobb-)drömmer.

Det kan bli så att jag ska delta i en audit i Italien, i en liten industrihåla strax utanför Genua.

Det vore så kul! En ny liten stad, en ny fabrik, en för mig ny produkt – jag älskar att se hur tåg tar form utefter (det stoooora) löpande bandet.

En chans att träna lite italienska. En chans att jobba med två engelska kolleger som för mig är riktiga superförebilder.

Då får man ta smällen att det hela förmodligen sker den 6/6, när vi egentligen ska vara lediga. Grundförutsättningen för tjänsten jag har är att all form av extra-ersättning – som t ex för såna saker (övertid, restidsersättning etc) är bortförhandlade (men jag har bl a en extra semestervecka som kompensation för sånt, så det är INTE synd om mig! rent generellt så skulle väl inte företaget erbjuda övertidsavlösning om de inte tjänade på det i slutändan – men som sagt, ville jag ha den här tjänsten så var det detta som gällde, take it or leave it) så jag lär få bjussa på en dag men om jag får göra det i Vado Ligure så gör jag det GÄRNA.

Vi är ett audit-team som både kommer från och arbetar över hela världen. I en liten liten spalt i planeringsschemat är alla lokala helgdagar noterade, och så mycket kan man väl konstatera att om alla fick ledigt på alla länders lediga dagar så skulle det vara en trevlig tillvaro. Åtminstone om man hellre tar det coolt med en drink i solen än svettas i sammanträdesrum 😉

Intressant notering: Flera av länderna har det så att om en röd dag – t ex 1/5 – infaller under helg, och då ändå skulle ha varit en ledig dag, så får de ledigt den första kommande vardagen istället. Vi kan väl säga att många av de länderna faktiskt är såna länder som har ganska stora ekonomiska problem nu. Det påverkar ju inte oss som ändå ”ska” jobba, men om det betyder att de vi ska auditera inte finns på plats så får vi ändå planera om, såklart.

Men så mycket kan jag väl säga att ekonomiska problem eller inte – Italien tar vart fall INTE ledigt för att fira Sveriges nationaldag.

SÅ bra är inte Zlatan. Än.

End of fikarast. Puss.

—-

När jag en stund senare kollade bloggen med telefjöööönen så insåg jag att mailade inlägg ser ut som skit. Formateringen stämmer inte. Bra, då vet jag det. Och ni också. Varje gång det ser bedrövligt ut här och det är massor av slarvfel etc så är det för att jag mailat bloggen. Alltid 😉


väldigt MYCKET måndag

När vi åkte hem från jobbet i fredags sa K ”Grannen ringde, han har råkat fälla ett träd över vår telefonledning”.

Suck. Jo, det var alldeles OK med en kliniskt datorfri helg (sällan haver SvDs pappersupplaga blivit så lusläst ;)) förutom det lilla faktum att jag skulle föra över pengar till en vän. Nej, det gör jag INTE via lilla fönstret på Xperian. Jag sladdar alltid på knapparna på telefonen (de som läser mina mobilstatusar på fejjan vet ;)), och det har jag inte lust att göra när det är pngar inblandade.

Sålunda tog jag med bankdosan till jobbet i morse. Jag visste att Nordea skulle köra serverfix tidigt i går morse, men efter ett år med jävligt taskig tillgänglighetsprocent så trodde jag att de hade lärt sig NÅGOT.

Det har de inte. ”tekniskt fel”. Tekniskt fel, tekniskt fel, timme efter timme. Wow, det ser ut som om jag måste gå IN på banken på lunchen. Fysiskt. Bra jobbat Nordea. Det är ingen katastrof att behöva ta en promenad- jag har ju möjligthet att göra det (den här gången) – men att de fortfarande har mage att ta fullt betalt för sina tjänster för i år och förra året är urkasst.

Jag sov 3,5 timme i natt. Då blir man extra lätt att tas med. Tjoho.

Och så kom det äcklig snö.

I morgon åker jag till Tyskland igen, denna gång tråkigt nog utan att passera Berlin. FMEA-kurs (go google). Jojo minsann. Vi får hoppas att jag sover bättre i natt 😉

PS Nordea borde också fundera på en FMEA-kurs.


siv är inte nog kreativ

VARJE HELG tänker jag ”nu ska jag måla” eler ”nu ska jag skriva” eller ”nu ska jag fixa till det mexikanska mamma-tittskåpet” (don’t ask, eller jo, jag kan berätta en annan gång), och varje söndagskväll konstaterar jag att nope, det blev inget nu heller. Jag VET att jag mår så bra av det, att måla eller skriva (ja, skriva nåt annat än blogginlägg om böcker och fåniga statusrader på fejjan ;)) är typ som spa eller lyxmotion för min själ men neeeeeej, vetskapen om det räcker inte (lika lite som vetskapen om att roddmaskinen är bra för min kropp, antar jag).

Vad har jag gjort då? Läst. Sovit. Jag sover skitdåligt i arbetsveckorna nu igen så då blir det sova på helgen istället. I tisdags tog vi ledigt och gjorde en dagstur till Molkom (vi skulle bl a lämna tillbaka prylar på Hjälpmedelscentralen och de har såklart bara öppet på vardagar!) och hämtade en massa mamma-saker och jag HAR tömt och sorterat (och vidarebefordrat) en hel av det under helgen (nu kan man ta sig in i hallen utan fara för liv och lem igen). Har planterat om en blomma och det var på sitt vis en kreativ välgärning, precis som det där med att jag fixade två krukor till där jag planterade mina sista dadelkärnor. Har fixat storkok till matlådor. Men ändå. Jag är så trött på att bli trött av ingenting! Och jag VET att det bara är jag som kan åtgärda det. Bra kost och raska promenader, yadayadayada, jojomensan!

Äsch. Jag är gnällig. Jag har det så jäkla bra mitt i allt. Också. Men jag är så förbaskat trött! Hur meningslöst det än är att inte leva nu så längtar jag efter mer dagsljus och ett enklare liv. Origienllt va? 😉


mercy mercy me

På dagen ett år sedan flyttlasset gick (TACK alla ni som var med då!) är vi officiellt kvarterets skam. I vår brevlåda låg en lapp från kommunen som upplyste oss om att nu MÅSTE vi faktiskt klippa häcken ut mot gatan. Vojne. Då gör vi väl det då, vi aningslösa villaägare som inte har förstånd nog till allting 😉


är huvudet dumt får kroppen lida

Jag hade köpt en påse med mandel att knapra på när eftermiddagssuget sätter in.

Det satte in NU. Fikadags. Fjortonnollnoll.

VAAAAR är min mandel? Jo, påsen ligger kvar hemma.

Jag är inte hemma. Jag är på jobbet. På jobbet, där det finns automater där man kan köpa glass, godis… men det ska jag ju inte. Jag ska sitta här och sukta.

Damn!

*****************************************

I made it! Jag klarade eftermiddagen utan att falla till föga för dumma godisautomaten!

*****************************************

…men det är ju tur att man kan fylla kroppen med snällt och gott när man kommer hem istället – det blev mitt gamla favoritsnabbfix: linssoppa. Underbart för magen, nyttigt och går att variera i det oäääändliga. We love it!


Beas Beauties, dag 3

Jag hade köpt gott kött att grilla och förberett sjysst sallad tills K skulle komma hem – vi skulle ju fira att vi äntligen fått hem Godzilla, men därav blev intet. Istället för mysig semesterkväll tillsammans (en av de sista för i sommar, buhu) sitter jag ensam och småsurar. Har förvisso ätit av salladen (den blev god) och viftat med glada tår (de fick rejäl ompyssling ute i solen tidigare i dag, fotbad och pedikyr på terrassen – ett klart fall framåt, det var första gången på 1,5 vecka som jag orkade sitta mer än en kvart i solen) men känner mig rätt avslagen.


jag älskar att kunna titta upp på mina minnessaker i fönstret när jag sitter vid mitt skrivbord

Nya tag i morgon! Nu ska jag pyssla vidare i mitt rum – snart ett år sedan vi flyttade in men ändå massor massor att göra än. DET äör kära besvär! Jag älskar min arbetsplats redan, och ännu finare ska den bli.

Jag tror banne mig att jag ska måla lite sen! Måla, eller göra collage, eller meka halsband. Ja, något kreativt får det bli. I need it.


mitt livs första bil :-D

Jo, så är det. Jag har haft körkort i mer än 20 år, och tidvis kört riktigt mycket, men ÄGT någon bil har jag aldrig gjort. Nu gör jag det.

I dag är dagen då vi äntligen får vår fröken Godzilla. Eftersom jag fortfarande är feberynk – om än mycket bättre än för bara några dagar sen – så drog K ensam till storstan (tåg Sura till V-ås, sen tåg V-ås till Sthlm, sen pendeltåg till Rotebro, sen buss till bilhandlaren… vilket MÖG det är att köpa bil utan att ha bil!).

Eftersom jag är gammal och aldrig råkat ut för/eller snarare utfört 😉 minsta lilla förseelse så är det naturligtvis billigare att försäkra BMWn om den står på mig.

Kruxet är att eftersom den står på mig så fick inte K hämta ut den, trots att han slantar upp alla pengarna kontant! 😀

Han ringde nyss och bad mig att skicka ett mail från jobbmail-lådan (kanske ser bättre ut än sivskatan@hotmail.com, he), men eftersom jag är en OND människa så kunde jag inte låta bli att skriva ”nej, han får absolut inte ta den, han har snott pengarna och rymt!” i ett första mail innan jag skrev ett till om att jag bara skojade 😀


sticker man ut hakan så riskerar man att få smäll…

…men chansen finns också att man lyckas få nånting gjort om man sätter lite press på sig själv.

Jag trodde inte att jag skulle bli uttagen när den ohemult vackra Beatrice Renner efterlyste elva kvinnor som ville bilda en transformerpakt med henne, men det blev jag. Vi är mellan 25-55 år och vill alla träna mer och äta bättre. Jag vill orka hänga md K i skogen på MTBn, och jag har ett otal dräkter/kjolar som skulle sitta som en smäck på Berlin-mötena, men som jag inte kommer i längre.

Jag har gått upp och ner i vikt sen jag började gymnasiet. Smal ibland, tjock ibland – lagom? det har jag aldrig trott mig vara, men det har ju mer med min egen dumhet än med verkligheten att göra. Jag är en medelålders kvinna och jag älskar kurviga dylika, så jag satsar ju inte direkt på Kissielooken. Jag vill mest bara träffa ett gäng nya människor som är fullständigt olika mig, och som kan lära mig nya saker. Kommer jag i min gröna tweedkjol på köpet så aaaalllll the better.

Vi börjar i morgon och går i mål den 31/12. PÅ fredag har vi första dejten, vi ska försöka ses var 14:e dag.


så rätt men lite fel

Vi ville ha grått, men kallgrått, snudd på gråblått, INTE grå-i-gul-ton. Vi trodde att vi fann den x 2. Pärlgrå eller betonggrå?

(ja, de hette så, färgerna, och vi kunde knappt skilja dem åt)

Eftersom samtliga invånare i huset är så otroligt ohemult macho så valde vi såklart betonggrått. Nu när den kommer upp på väggen i ljuset vi har här (allt är liiiite varmare och gosigare i Surahammar? ;)) så ser den likförbaskat lite gul ut, men OK då.

Jag är helsänkt av tokflunsa och orkar knappt röra en fena. Kristoffer är inte heller helfrisk men lite piggare än jag den här veckan (för två veckor sen var det omvända roller) men han har jävlaranamma nog att vilja få det gjort. Liten katt är naturligtvis med och kollar så att allt går rätt till.


…och så letar vi bil.

 

En 120d skulle halvera våra bränslekostnader (inte så dumt när man sitter i bilen sammanlagt en timme per dag), spara mina öron (jag är så gammal att jag inte hör radion i vår kära men aningens bullriga nuvarande bil om den inte är uppskruvad väldigt väldigt högt…!) och rent allmänt höja pendlingskvaliteten något enormt. Den ligger som en rem efter vägen…

 

Nu ska vi bara hitta en som

1) inte redan är såld

2) helst inte har gått mer än 5000 mil

3) landar på ett pris som vi kan stå ut med

 

Drömma kan man 🙂