en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för mars, 2012

…och DÄR kom den

Jag har blivit mer och mer sugen på Skottland, Camilla sätter spiken i kistan. Aberdeen. Vi måste dit.

Annonser

…räddaren i nöden

Dåligt kaffe är nästan värre än inget kaffe alls. Dåligt kaffe är liksom en möjlighet som bara faller platt. En förolämpning. Ett antal bortslösade kaffebönor som förtjänade ett mycket bättre öde.

Vi har bytt både kaffeapparater och kaffeleverantör på jobbet. Nu är människan av naturen trög och förändringsovillig, vi ingenjörer sägs ibland vara ännu trögare och mer konservativa än de flesta – uj uj. Ingen bra kombo. Trög eller ej, kaffet smakar skräp. Bittert. Våra tyska kolleger är avundsjuka för att vi har GRATIS kaffe, men jag själv betalar hellre om kaffet åtminstone är gott.

Enter Millicano. Strax efter att De Dåliga Kaffeapparaterna besegrade kontoret så fick jag ett Buzzadorerbjudande om att testa Millicano, Gevalias nya lyxiga snabbkaffe.

Snabbkaffe har normalt varit ett nödrop för mig. Något jag alltid bunkrade upp med i resväskan inför utlandsjobb (tänk t ex ”Kina före Starbucks-eran”) och eventuellt andra situationer utan kaffebryggare/espressomaskin, men annars något jag helst undvek.

Millicano, alltså.

”Genom att blanda finmalda rostade hela bönor med vårt traditionella snabbkaffe har vi lyckats skapa ett silkeslent, fylligt och aromrikt snabbkaffe.”

Det första försöket gick sådär. Jag lade ut en påse i fikarummet med en post-it på: ”Prova gärna” (urkass mobilbild, jajamensan).

Det tolkade någon som att det var OK att ta hem hela påsen. Hm… OK, varsågod, men det var inte riktigt så det var tänkt. Dit med ännu en påse. Och ännu en. ALLA påsar har hamnat på mitt jobb utom en, som hamnade hos en vän i Sollentuna som inte kom med i kampanjen men som också ville buzza snabbkaffe.

Nu har jag bara en provpåse kvar, den kommer också att hamna på jobbet för nu har Millicano blivit ett självklart inslag för mig och jag har lite fnissande insett att jag faktiskt blir irriterad när det inte finns där. Alla som har testat tycker att det är jättegott. Jag använder det som ”extra krydda”, för vårt automatkaffe lyckas med den tveksamma bedriften att vara surt, bittert och svagt på en och samma gång – så nu adderar jag ett antal teskedar Millicano i varje kopp. Det blir helt OK då.

Millicano slår fortfarande inte det ljuuuuvliga som kommer ur min espressomaskin här hemma, men det är smakrikt och helt klart det bästa snabbkaffe jag testat hittills. Högt betyg från mig (och kollegorna).

PS LITE pinsamt är det att Esko, stackars grabben som fyller på våra nya kaffeapparater och därför har blivit ”the messenger” som alla skjuter, alltid lyckas komma förbi varje gång jag pratar skit om automatkaffet till förmån för Millicano. Uuhuuuuu. Det är ju inte hans fel att han måste leverera skräp :-/ I början påpekade han lite trött att han levererar det kaffe vårt företag är beredda att betala för – alldeles sant – man nu orkar han inte ens säga det längre…


lycka i en liten ask

Jag försöker ta en rask lunchpromenad varje dag (dagsljus och motion är da shit för en tröttskalle som jag, och jag har inte kommit igång med det där att gå långpromenader på kvällen än) och i dag blev det ett vääääldigt trevligt resultat av det. En låda med spanska jordgubbar, 250 gram för tio spänn.

Nej, jag vet, de är ”inte lika goda som de svenska” men med åren har t o m de svenska jordgubbarna slutat vara lika goda som de svenska (i e så där goda som de är i min FANTASI) så jag var rätt nöjd ändå. Jordgubbar är ett trevligt sätt om man vill trycka i sig c-vitaminer.


Inte längre någons [insert: det som passar]

Vi har SvD på helgerna sen några veckor tillbaka och det är underbart att läsa papperstidning när man verkligen har tid för det.

(en normal DN random dag räcker ganska exakt hela vägen från Sthlm-Berlin eller tillbaka, det är 1,5 timme, då vet ni ungefär i vilken grad jag lusläser när jag har chansen).

I dag läste jag en väldigt fin text signerad Karin Thunberg: ”Nu är jag ingens lillasyster längre”.

”Av hela vår ursprungsfamilj finns bara jag kvar. Tanken svindlar.”

(ja, det gör den, det kan jag intyga)

Hon skriver om sin systers död (som kom så plötsligt att Karin inte hann vara med – om hon nu hade velat det, det framgår inte) och tankar däromkring snirklande vidare till mammans dödsögonblick:

”Plötsligt minns jag, det är klart jag gör, mammas dödsbädd där jag råkade sitta ensam när hon drog sina sista andetag. Ekot efteråt, hur man knyter kroppen och tänker att det måste väl komma ett andetag till, döden kan väl inte smyga in alldeles ljudlös – men jo, precis så kan det vara.

Döden är den tystnad som inte bryts, som fortsätter in i evigheten.”

Det där sista. Döden är en tystnad som inte bryts. Fantastiskt uttryckt. För man blir så paff. Trots tung andhämtning, sporadisk, intermittent, så blir man alldeles paff när nästa andetag bara inte kommer. Man har tänkt ”nu? är det nu?” massor av gånger men så rosslar det till, ett ansträngt andetag till –

och sen så bara plötsligt händer det inte.

Varje gång jag tror att jag är vuxen och förstår döden och dessutom har en väldig vetskap om oundvikligheten i min egen dito och yada yada så inser jag lika snart att nehej, jag fattar inte alls.

Som tur är så medger min vän Prästen, som är en utomordentligt intelligent och inkännande kvinna med massor av avklarade begravningar, att hon förstår lika lite.

Fast vad jag EGENTLIGEN skulle komma till är att jag inte håller med om titeln. Hon är fortfarande någons lillasyster fastän storasystern har dött. Jag är fortfarande någons dotter. Jag finns ju. Att inte mamma och pappas finns gör ju inte att jag inte längre är någons dotter. Tycker jag. Vad tycker du?


väldigt MYCKET måndag

När vi åkte hem från jobbet i fredags sa K ”Grannen ringde, han har råkat fälla ett träd över vår telefonledning”.

Suck. Jo, det var alldeles OK med en kliniskt datorfri helg (sällan haver SvDs pappersupplaga blivit så lusläst ;)) förutom det lilla faktum att jag skulle föra över pengar till en vän. Nej, det gör jag INTE via lilla fönstret på Xperian. Jag sladdar alltid på knapparna på telefonen (de som läser mina mobilstatusar på fejjan vet ;)), och det har jag inte lust att göra när det är pngar inblandade.

Sålunda tog jag med bankdosan till jobbet i morse. Jag visste att Nordea skulle köra serverfix tidigt i går morse, men efter ett år med jävligt taskig tillgänglighetsprocent så trodde jag att de hade lärt sig NÅGOT.

Det har de inte. ”tekniskt fel”. Tekniskt fel, tekniskt fel, timme efter timme. Wow, det ser ut som om jag måste gå IN på banken på lunchen. Fysiskt. Bra jobbat Nordea. Det är ingen katastrof att behöva ta en promenad- jag har ju möjligthet att göra det (den här gången) – men att de fortfarande har mage att ta fullt betalt för sina tjänster för i år och förra året är urkasst.

Jag sov 3,5 timme i natt. Då blir man extra lätt att tas med. Tjoho.

Och så kom det äcklig snö.

I morgon åker jag till Tyskland igen, denna gång tråkigt nog utan att passera Berlin. FMEA-kurs (go google). Jojo minsann. Vi får hoppas att jag sover bättre i natt 😉

PS Nordea borde också fundera på en FMEA-kurs.


being boring

Försöker engagera folk i firandet av internationella Pi-dagen, men det går trögt. Fattar de inte att man som ingenjör måste ta alla chanser till fest som bjuds, och Pi är faktiskt en av de trevligaste matematiska konstanterna nånsin?


for the record

Rätt låt vann!