en kvinna, två katter och en massa tjöt

Författararkiv

Testing testing – italiensk lakrits

image

För några år sen handlade allt om choklad, nattsvart och högoktanig, men sedan svängde trenden mot lakrits. ”Lakrits är det nya svarta” hette det (pun intended) men det har gått lite trögt för trenden att ta fart – kanske för att vi i Sverige redan äter ganska mycket (salt) lakrits och många har förutfattade meningar om vilkens sorts lakrits vi gillar. Så var det åtminstone för mig. Den senaste tiden har det dock börjat hända saker, bättre sorts lakrits börjar nå vanliga matvarukedjor och det blir lättare att testa något nytt.

Jag är Buzzador och har fått chansen att testa Malacos nya satsning VIVA Calbria. Italiensk högkvalitetslakrits för vuxna, 6% lakritsrot och det är ovanligt mycket för att vara ”vanligt godis”. VIVA Calabria finns i tre smaker: Chili, Havssalt och Sötlakrits.

Vad tycker jag då?

Jag var mest nyfiken på chili, så den kastade jag mig över först. Mja. Nja. Mina förväntningar kom på skam, det kommer lite chilibett i eftersmaken, men för mig var det alldeles för tunt.

Havssalt då? Jag älskar saltlakrits, så den BORDE vara min favorit. Jodå, den levererar även om det inte direkt är Djungelvrål vi talar om.

Eftersom jag har svårt för sötlakrits
så sparade jag den till sist, men här kom den stora positiva överraskningen. När lakritssmaken är såpass rik och mättad så smakar det riktigt bra trots att det inte är salt.

Jag är nog ett barn innerst inne, för jag skulle fortfarande helst välja en påse Salt & Blandat som lördagsgodis, men vill man bjuda på något mer vuxet i andra sammanhang än att moffa lördagsgodis framför TV:n så är VIVAs blanka lakritsbitar upplagda i en fin liten skål ett snyggt och ätbart blickfång. Det är mest troligt att jag köper Havssalt, men Sötlakritsen kan också komma på fråga. Chili däremot, den får stanna i butiken!

På tisdag jobbar jag hemma i Sverige på förmiddagen, då tar jag med mig en hel låda med smakpåsar till jobbet. Många har säkert ätit en massa sockersöta påskägg hela helgen, så det kan sitta fint med lite fin-lakrits som avrundning på en solig och fin påskhelg.


det svänger fort i hockey

beheheherlin

Det har varit många bud sedan plan 1 i nya independentlivet kraschade. Ett par olika trådar – högt och lågt – i Västerås.

Ett tag talades det Bangkok. Jo. Urspännande men aningens svåradministrerat. Som ”tur” var behövde jag aldrig ens ta ställning ty projektet ifråga gick till annan leverantör.

Det har pratats om England. Enklare att administrera. Jo, inte dumt alls.

Och så har det pratats Berlin. Också ganska enkelt att administrera.

Berlin hann först. Jag ställde frågan ”Skulle ni behöva…?” till en f d chef som jag ser upp till, han svarade ”Kom HIT! Vi behöver dig!”. Till att börja med går jag in och gör ett halvår, med ganska generösa hemresevillkor. Nu är ju inte K så värst svårövertalad heller, han lär nog gärna komma ner så ofta han kan på helgerna. 1,5 timme med flyg. Bra biljettpriser. Med vårt snåla vardagsliv funkar det.

Efter ett halvår får vi se. Det finns chanser till förlängning om jag vill, eftersom K har efterfrågad kompetens så finns det chanser att han kan få jobb också. Himla bra med prövoperiod, för hur det än är att åka på så pass täta tjänsteresor dit som jag ändå gjorde under några år så är det nåt helt annat att bo där en tid. I en lägenhet. Vardags-Berlin, inte semester-Berlin. Vardags-Berlin kanske är jättemeckigt och odrägligt, eller bara inte så kul och coolt som det är lätt att inbilla sig. Jag har fullt stöd från K, han är nästan ännu mer exalterad än jag är.

Det är inte låga förväntningar de har, de där som tar dit mig. De hoppas att jag ska kunna strukturera upp och förändra en del saker som sitter ganska djupt rotade, så jag kommer att få massor av stryk. Många människor ska tycka, ska övertygas. Många människor ska tänka ”not invented here, det där har jag inte lust att följa”. Men också en bunt människor som tänker ”de där i det projektet, de gör nåt rätt, de får beröm, vi vill också ha beröm”. De kommer att lyssna. Detta vore ett kamikazeuppdrag om jag inte hade de människor i ryggen som jag har nu.

Det där lugnare livet som skulle främja andra delar av mig än strukturfascisten får väl vänta ett tag till. Fast jag hoppas att Berlins kaféer, spännande konstevents och all den kultur som genomsyrar stan ska få min egen kreativitet att börja glöda lite också. Att strukturfascisten ska få samsas med en skrivande, målande och tänkade Siv.

Wish me luck.


jag hinner åtminstone inte ha tråkigt – fortfarande

Jobbet som tycktes klart sedan november brann inne förra veckan. Vill smyga igång konsultandet med snällt och safe vid sidan av, men icke så. Har en bunt andra trådar som jag drar i, så än är det ingen katastrof, men för denna trygghetsknarkare som gärna har trippla skyddslinor blev det lite tilt. En bunt duktiga människor trädde in och fångade upp mig och veckan slutade med en varm känsla i magen trots allt.

Den goa varma känslan förbyttes förra helgen i smärta, men av mer fysisk karaktär. Inte undra på att jag har känt mig hängig ett tag…

/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.

Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.

Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.

Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på torsdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och låg platt hela fredagen. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/


sunday goody sunday

bruncholainen
Hotellfrulle får de flesta att sucka lyckligt, nu ska jag på intet vis försöka hinta att den söndagsbrunch som jag rasslar ihop ibland är som en fin hotellfrukost, men även om utbudet inte direkt är enormt så brukar det smaka förträffligt gott. Exklusivt värre – 😉 – det mesta är inköpt på Lidl. Jag älskar deras frukt, grönsaker, och ooooooh deras getost och deras hashbrowns. Det är ju inte läge att vräka i sig sånt här varje helg, men nån gång i månaden gör jag så här.

Det enda som fattas nu är en liten hög med macroner och fina praliner. Attans. En kan inte få allt. Mangon var förvisso underbar, men frukt ÄR inte godis.


mom, wait!!

Den är söt och lite sorglig men söt och jag skrattar så jag gråter fast jag egentligen inte vet om den är SÅ kul. Fast det är skönt att ha en sån bild som funkar. Jag flipprar dit igen och fnissar. Och igen.


hur gick det då med veckans testa-nytt-recept-beting?

korianderJo tack, väldigt bra trots – eller kanske tack vare – lite fusk.

Modifierad palak paneer, var det ju. Jag utgick från det enklaste receptet jag kunde hitta men måste som alltid ifrågasätta och ändra lite – och tur var det, skulle det visa sig.

Jag hade ingen stor gul lök, så jag tog två normalstora röda.

Vitlök hade jag glömt att köpa, så det fick bli rejält med vitlökspulver istället.

Vi gillar inte ingefära, så den ditchade jag helt.

Eftersom vi gillar spicy food så struntade jag i snällrådet att kärna ur chilin.

Garam masala – där drog jag i lite mer än receptet föreskrev, muskoten däremot är jag mer ovan vid, så där följde jag nästan 😉 receptet.

Körde matlagningsgrädde istället för fullfet, av gammal vana antar jag.

Jag var för hängig för att orka palta med egen paneer, så jag fuskade ner ett paket halloumi i ganska små bitar. Eftersom den är så salt i sig själv så hoppade jag över saltet i själva såsen, tog bara lite lite lite för att löken skulle mjukna när jag stekte den. Struntade dessutom i att mixa såsen.

Så till slut spenaten – där gjorde jag det största avsteget. Tur det. Liten påse a 70 gram står det i receptet, det tyckte jag lät märkligt lite med tanke på mängden vätska. Jag klämde ner en påse på 250 gram, och det blev alldeles perfekt. Jag lät den koka med i tio minuter istället för att vända ner den på slutet, koriandern däremot drog jag ner det sista jag gjorde.

Detta var ju plättlätt och det blev fantastiskt gott! Tjohoooo!


hallen före och efter

Att renovera hus är både dyrt och slitsamt. Nedersta hallen (eller egentligen den näst nedersta – en av fem (!) hallar i vårt snirkelkrokiga hos) har fått vänta allra längst av hallarna, eftersom takhöjden har fått oss att tveka (vingla på stege i trappa? inte lätt), men i december började den flitige K att greja.

Just den hallen är det första som möter en när en kommer in, så det är roligt att den är tillsnyggad nu, det trasiga gröna vävtapeten från förr var… eh, ja. (Kristoffer har bra före-bilder)

strandkasseSpockissen småskäms över fultapeten, men tycker samtidigt att den var hiskeligt kul att klättra på. Det var dock taxarna som bodde där förut som rev sönder den värst, även om deras påbörjade verk fick hjälp sen också.

Allt är inte färdigt än, men färg och tapet är på plats, tavlor är uppsatta. Vi gillar det. Kvar att göra? Måla trappa och räcke (vi tänker att furu ska få bli blanksvart), hitta ny garderob och hatthylla.

hall4

hall1klart att han ska vara med BÅDE på före- och efterbilden!

hall2

Det är mycket kart- och tågtema på tavlorna i våra hallar. Och så har vi vaktgargoylerna förstås. Nästa resa är just bokad, och den kommer att låta oss kombinera gargoyler och jugendstationer. Nu blir det Paris. Vi har båda varit där förr, men aldrig tillsammans. Nerräkning pågår, drygt fyra månader kvar.

hall3


grönt är skönt

Jag gillar inte nyårslöften, men när en vän listade sina mål för 2014 och frågade efter vad vi andra klurade på så skrev jag ner några punkter och en av dem var att jag ska lära mig ett antal nya maträtter. Jag är ganska bra på att laga nyttig mat, och det blir oftast ganska gott, men jag är så less på mina ”paradrätter”. Det är så lätt att snöa in på samma gamla och det är så trist så trist.

En av våra favoriträtter när vi äter indiskt är palak paneer, indisk färskost med spenatsås. Den ALLRA godaste varianten är kadai paneer, men en av de saker som ofta tröttar ut mig innan jag ens har försökt är att det är så hiskeligt många kryddor som ska köpas in, en del av dem är inte ens jättelätta att få tag på. Palak paneer är LITE enklare – men jo, det är gott om kryddor i den också.

Färskosten är bäst att göra själv sägs det, och det ska vara ruskigt lätt, det enda som behövs är mjölk (i snudd på ohemula mängder) och lite syra – citronsaft eller vinäger.

Målet är att testa nästa helg, tills dess ska jag väl ha hittat de flesta kryddorna. Det blev indiskinspirerat i dag också, men i form av en av de där eviga paradrätterna. Soppa/gryta på röda linser kan varieras i det oändliga, men i dag blev det fusk i form av kofta masala-krydda (som inte är en indisk blandning, men bygones!), några dl röda linser, några hg småtomater, en rödlök, en dm purjo, två röda spetspaprikor, en bunt mandelpotatisar, en påse mandelspån (den hade legat öppnad och bortglömd sen i höstas) och massor av vitlök, persilja, paprikapulver. Kryddig korv i för den som vill ha köttigt. Till sist rundar jag av med en burk kokosmjölk. Jo, det blev gott.


hur jag kände när jag tittade ut kl 16 och det nästan nästan var ljust


Vietnam in a nutshell

Två veckor i paradiset. Det finns säkert en del som skulle rynka på näsan – det är inte lika smooth som Phuket, inte lika polerat och tjusigt som många andra resmål, men för oss var det perfekt. Det var mycket mulet och vi blir inte direkt bruna som pepparkakor vart fall, men det var härligt att bada och att kunna sitta bland alla fantastiska växter och läsa och njuta. I Saigon var det varmt och fuktigt, men inte som befarat. Ute vid kusten var det rentav svalt ibland, kanske för att det blåste mycket.

Att blanda stad och hav passar oss bra. Tre dagar i Saigon med diverse resor ut därifrån (Cu Chi, Mekongdeltat) och sedan elva dagar i lilla fiskebyn vid havet var en finfin mix. Det fanns utstickare att göra från Mui Ne också och vi hann såklart inte hälften av allt det vi ville, men vi skulle ju VILA också, inte bara stressa runt! Helt perfekt också att en nätvän sedan mer än femton år flyttat just till den lilla by där vi bodde. Snacka om att vi fick många bra tips (förutom att det var JÄTTEKUL att träffas också!).

Vårt hotell, Bamboo Village, var en veritabel botanisk trädgård med lite utstänkta hus här och var. Mycket vackert och avstressande.

Saigon:
sai001

sai010
sai015

sai016

sai017

sai019

sai022

sai026

Mekongdeltat:

mek002

mek003

mek004

mek005

mek008

mek009

Mui Ne/Bamboo Village:

muine001

muine004

muine005

muine007

muine008

muine009

muine010

muine011

Sist men inte minst, goaste goaste Banarne…!

banarne

Nu blir det åter till verkligheten! Meddelande på telefonsvararen -någon vill boka mig på en spännande anställningsintervju. Mumma! Vi får se vad det blir.


the best things in life are (almost) free

potatolove

Jag hittade en fin potatis i dag – men jag hade inte hjärta (pun intended) att klyva den. För klöv potatis gjorde jag. Tänk att bland det billigaste vi kan äta i Sverige också är bland det godaste. Ett kg potatis, skära klyftor, ringla olja över och krydda med flera sorters peppar och lite salt. In i ugnen. Stekte hamburgare till, men inser mer och mer att jag inte tycker om kött. Sås och potatis och sallad. Gott. Gott. Nästan godast av allt.

Julen har varit finfin med mycket lugn, mycket sömn, och snudd på ingen konsumtionshets alls. Precis så ska det vara för mig. Massor av stearinljus och en bunt hyacinter för doftens skull, massor av böcker att läsa för själens. Kunna pyssla och städa och sortera i sin egen takt. Det är paradis det.


jag kliver av tåget

Att ha en spännande och viktig roll i ett mångmiljardprojekt på ett stort företag, och sedan bli utsedd att gå ett exklusivt ledarskapsprogram för blivande chefer – det kan ju låta fantastiskt. Åtminstone fram till den dag då en ser sig i spegeln och inser att ”jag vill inte det här”.

Jag hoppar av karriärtåget.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft otur fredag den 13:e, men idag är jag extra glad och stolt. Livet är kort, en ska följa sitt hjärta – jag startar eget företag. Till att börja med följer jag kära vännens exempel och kör parallellt med fast anställning (men på ett ”enklare” jobb), sen får vi se om jag går all-in (ultraproffsigt ”paraplyföretag” för administration är isåfall redan utsett). Det känns alldeles fantastiskt och all den feed-back jag har fått hittills pekar på att mitt beslut är 100% rätt. För många år sen sa en dåvarande kollega ”om du vore ett aktiebolag så skulle jag köpa en j*kla massa aktier” och det har jag burit med mig i hjärtat sedan dess. Jag ska läsa på mycket mer innan jag beslutar mig för hur mitt företag ska drivas så ni behöver inte börja spara till aktier ÄN 😉

Namn? Kära besvär – K föreslog ”CCL Consulting” men då tänkte han sig nog inte för: det ska bra mycket mer än ynka två katter till för att en ska kunna framstå som seriös CCL.

Nu är det dags att kliva ner monetärt men upp livsmässigt. Det MÅSTE inte bli så att jag blir mycket fattigare, men jag är rätt luttrad och beredd på det mesta. Jag har ganska många ben att stå på, men jag inbillar mig inte att det blir någon walk in the park. Vi har dock byggt vårt liv de senaste åren på att ha mycket låga fasta utgifter, så jag har mer spelrum än många andra. Full support i beslutet av K finns på plats och det är viktigast av allt.


goda nyheter x 2

Dagens glädjebesked är att jag har blivit utvald till att bli en av tolv bloggambassadörer till Bokmässan 2014.

Det bör firas. Jag kanske borde baka en saffranskladdkaka? Den sägs vara gudomlig, men jag undrar om inte lite vit choklad skulle kunna göra den ÄNNU tyngre, kladdiga och godare. Då är det nog iofs läge att dra ner på sockermängden för att parera sliskfaktorn. Återkommer med omdöme om/när jag testat.

3 1/2 dl socker
2 1/2 dl vetemjöl
3 ägg
4 msk vallinsocker
1/4 tsk salt
1 1/2 dl smält margarin
1 sockerbit
1 påse saffran

Sätt ugnen på 200 grader
Smöra och bröa en form med löstagbara kanter
Stöt saffran och sockerbit i mortel
Blanda ihop alla ingredienser utan att vispa, tillsätt det smälta fettet sist
Häll smeten i formen och grädda i 20-25 minuter


nattfynd

Ibland blir jag så förvånad, på det bra viset. Lite för smörig röst till såpass tung synth men jag gillar det MYCKET.


hmf

julen2013

(upphovsmänniska okänd)

Kompisen, som bara by the way har världens sötaste kattunar till salu, tycker att jag ska satsa på en crazy-cat-lady-julgran i år. Hmf.

Är det nu jag kan titta på K med blöt blick och pipa ”två katter gör ingen jul”?


en vecka senare…

…är blommorna fortfarande lika fantastiska. Jag har ingen jättekoll på rosor, men något liknande har jag aldrig fått förut. Spockissen vill helst äta dem (han älskar allt grönt som doftar gott) så vi kan aldrig lämna dem ovaktade. På nätterna får de sova bakom en skåpslucka, men så snart vi kommer hem tar jag fram dem igen.

131112

Jag har varit orolig för hur jobbet ska drabbas av sorgerna sen i juni; jag sover inte så bra, blir disträ och eländig, men so far so good. Det där som aldrig funkat förr – att begrava sig i jobb för att slippa grubbla – har funkat ganska bra den här gången. Jag törs aldrig aldrig jinxa och riktigt inbilla mig att saker går bra, men i slutet av förra veckan fick jag veta att mina tyska chefer har nominerat mig till en ganska exklusiv ledarskapsutbildning, och jag har blivit antagen. De tror på mig, satsar på mig, det värmer fint. Jag skulle ha åkt till Berlin i tisdags kväll, det ställdes in med 18 timmars varsel (bara att packa upp igen) och jag blev ganska pissed off. Jag hade förberett ETT möte men kastades in i något helt annat med väldigt kort varsel, men det gick också bra. Just nu flyger jag. Vingarna bär. Jag njuter så länge det varar men tar ingenting alls för givet.


Astro?

astro

Jag är ju inte dummare än att jag vet att det finns folk som tycker att det är tokigt att en vuxen människa kan bli så sorgsen av en katt. Som tur är finns det folk runtomkring som ser det annorlunda (och många av er läser här – tack igen för all omtanke). De här vackra rosorna kom från en annan kattälskare som såg oss som Astors föräldrar (aller Astros, som tanten i blombutiken råkade få det till). Jag förväntar mig absolut inte att folk ska skicka blommor, men det är alltid lika skönt att bli tagen på allvar. Det tror jag att alla kan instämma i.

Jag är heller inte dummare än att jag vet att det inte bara är Astor som kommer ut genom tårkanalerna nu. Vi har haft tuffa två år med sjuka och döende föräldrar, det tär. Det tär också att det var just Astor som var den tröstande katten, han kunde sova djupt men tvärvaknade av minsta snyftning. Spetsade öronen, lokaliserade vem som grät, och kröp sedan upp i knäet för att trösta. Näsan ner i hans silkeslena päls. Det löste inte orsaken till sorgen, men var mer tröst än den som aldrig har älskat ett djur kan ana.

Jag fick ett mail från en kollega som miste sin far för några månader sedan. Hon skrev att tanken på min förlust av Astor fick henne att börja gråta på ett sätt som hon inte gjort sedan faders begravning. Hon behövde nog den gråten. Tanken på ett älskat husdjur kan lätt bli en katalysator, kärleken till till synes simpla djur kanaliserar annat av djupare slag och det tror jag är oerhört värdefullt.

Astor var ju med redan första gången mamma fick cancer hösten 2001. Jag jagade bilder av honom i förrgår och satt och läste igenom en gammal dagboks-site sedan den tiden – allting kom tillbaka. Som tur var så kom en del skratt tillbaka också. Jag tog nämligen tjänstledigt på halvtid (och jobbade resten på distans – åkte till Västerås varje fredag för att vattna blommor och hämta mer jobb, inte direkt glamoröst men bästa lösningen just då) och flyttade till Karlstad några månader då för att vara hos mamma och ta hand om hennes gamla katt (mamma låg inne låååång tid och opererades flera gånger). Mötet mellan ungkatten Astor och gammeltanten Stumpan var inte helt utan komiska poänger:

”På nätterna är det full sula, katterna härjar och det är värre än någonsin eftersom Astor börjar bli karl (tror han, iallafall). Han kan inte alls förstå varför inte Stumpan (14 år, steriliserad sedan snart tio år tillbaka) vill snuska sig med honom. Hans brist på erotisk finess blev snudd på pinsam när han helt sonika klev på henne när hon låg och sov, men det är ju inte direkt så att man kan ta honom åt sidan och lite diskret påpeka vikten av ett romantiskt förspel. Han får massor av stryk av Stumpan, men han ger sig inte. Han vill. Imorse blev jag tvungen att skratta, för då låg han en bit ifrån henne och betraktade henne noga. Hon halvslumrade med ett halvt öga på honom ändå, men till slut tog tröttheten över och hon började snarka – och jag svär, hon hade inte hunnit mer än två snarkningar förrän han reste sig och smög upp på henne. Hon kanske bara lurades för hon vaknade iallafall illa kvickt och dängde till honom så att han kved.” /nov 2001

Det blev ingen köttslig kärlek för Astor i Karlstad. Men mycket kärlek från min mamma fick han. När hennes älskade Stumpan dog några år senare så flyttade han dit som ställföreträdande terapikatt. Han var kung hos mamma och han var kung hos oss. A very fine cat indeed. En sann sentida ättling till Hodge the Cat.


vad jag saknar

hans hundaktigt trogna sätt att alltid komma när jag ropade, oavsett hur roligt han hade med det han höll på med
hur han var den absolut enda katten i hushållet som lydde ordet ”nej!”
hans mjuka mjuka fluffiga päls, som dessutom alltid doftade så gott
att han aldrig kissade eller bajsade på fel ställe
hur han spetsade öronen om man så bara viskade ”skinkis”
hans gnölande sätt att ”prata”
hur han spann som en hel V8
oj
jag saknar hela honom


det tar slut här

astor131026

Den här bilden tog jag den 26/10, då anade vi ännu ingenting. Cancer är sjukdomen som förföljer många av oss. Astor har tumörer i bukspottkörtel och lever och måste därför tyvärr få somna idag. Jag kan inte med ord uttrycka hur less jag är på denna sjukdom som tar både tvåbenta och fyrbenta familjemedlemmar från oss. Jag är glad att han var så pigg så länge, men fy tusan så ont detta gör.

kattungeastorAstors uppfödare skriver så fint:

Har inte så mycket att säga som inte redan har sagts. Tårarna rinner och maktlösheten över denna sjukdom bara växer. Jag känner med dig. Glömmer aldrig när vi hittade dig hos Astor på utställning i Västerås. Du satt där hela dagen och bestämde dig för HONOM innan vi åkte därifrån:-) Astor är speciell även för mig då han är från vår 1:a kull.
Astor har haft ett kanonliv hos människor som älskat honom för den han är. Han blev lite personifierad som Astor von Ulvborgen och det har jag verkligeb uppskattat!
Kommer sakna honom genom dina små inlägg här i FB Siv men det är inget mot vad ni kommer att göra under en lång tid.
Tack för att Astor har fått vara så älskad♥♥♥♥♥


fortsatt tufft

kelgrisen

Telefontid med veterinären, det ser tyvärr ganska mörkt ut. Han har vätska i buken, det kan både människor och djur ha av många anledningar och för en katt är det ofta ett tecken på svåra och icke behandlingsbara sjukdomar. Han har ätit lite och är piggare än igår, så det är inte djurplågeri att låta honom få hänga med till imorgon, då är det vardag och ordinarie personal är på plats – då blir det ultraljud och analys av vätskan. Är det en tumörsjukdom så behöver han få somna in, men är det en behandlingsbar inflammation så ska vi såklart göra allt vi kan.

Astor är världens största kelgris så vi fryser utan honom. Både inuti och utanpå. Det är lite tufft nu. Minsta katten är väldigt pipig och ropar efter honom. Katter är inte direkt kända för att vara sentimentala, men nog känner de av att någonting inte är som det ska.


en konstig dag

Jag trodde att detta skulle bli en stilla dag med kontemplation över död mor, far, halvbror, lilltjej, svärfar och alla andra som fattas mig – men nu blev det annorlunda. Astor har varit småhängig i några dagar, igärkväll började jag bli orolig och strax efter sju i morse gick jag upp och ringde akuten på djursjukhuset i Strömsholm. Det var smått kaos i Strömsholm idag, så en av djurskötarna satte dropp på vår älskade katt och sen fick vi vänta i sju timmar på veterinären. Timmarna segar sig fram när en sitter där förtvivlad och ingenting kan göra, men trots att Astor var jättesjuk så var de andra djuren ännu sjukare – inget att göra åt, bara att acceptera och ta det lugnt.

droppastor

Så dålig som han var i morse så trodde jag att vi skulle få gräva ännu en kattgrav innan dagen var slut och så hade det nog kunnat bli om vi inte hade åkt in. Han har en del värden som är mycket dåliga, men de är långt från entydiga och det kan rent av vara så att han blir fullt frisk. Tack gode gud för försäkring men också för undansparade pengar. Detta kommer inte att bli billigt. Astor har varit en utomordentligt bra affär för Agria, jag har betalat mer än 15000:- genom åren och han har aldrig förut varit sjuk. Har inte stort hopp om att få mycket nytta av försäkringen men hoppas såklart på att det hjälper LITE.

Denna älskade katt. En stor, snäll och vacker björn. Jag vill inte mista honom nu. Han ska fylla 13 år i januari så han är ingen ungkatt precis, men fram tills nu har han varit så pigg och fräsch att detta kom som en stor stor chock. Han är kvar på djursjukhuset, men veterinären hoppas på att han ska bli frisk nog att vi ska kunna hämta honom på måndag (tur det, för jag ska till Tyskland på tisdag och även om K är världens bästa husse så skulle det kännas jättejobbigt att åka om Astor är jättesjuk fortfarande).

Håll en tumme eller två.


tveeggat

Det är härligt att ses som kunnig och att vara efterfrågad, men det blir lite kontraproduktivt när en tar ut komptimmar för att försöka vårda bort en elak migrän och då får ett SMS från kollegan med orden ”kan du ringa mig, jag ska skicka XXY-rapporten och…”.

Nåja, jag ringde men fick inget svar, då har jag gjort allt jag kan.

Hen är ambitiös och synnerligen frisk (en kombo av ungdom, goda übermenschgener och att hen tar väl hand om sig, antar jag) så hen kanske inte riktigt tänkte på att den där typen av energiska mess ökar chansen för migrän ännu lite till. Får försöka ta upp det på ett fint vis imorgon, antar jag.


årets födelsedagsresa

Vi fyller år med två veckors mellanrum – vi är vuxna och har det mesta vi behöver, så istället för att köpa presenter till varandra brukar vi åka iväg och göra nåt kul tillsammans. I år föll valet på en kryssning till Riga från fredag em till söndag fm.

131019a

Att ta en färja till Riga off-season kostade i princip ingenting – vi åt upp det mesta av priset och lade ändå mindre på det också än många i fejanfeeden gör en random lördagskväll på stan. Jag vet vad jag helst väljer. Vi rände runt som skållade troll igår och såg massor under de ganska få timmarna i stan. Jollen vi for med var väl inte det fräschaste som spanats på Östersjön, men vad gör det? En bra bok och finfin utsikt på väg in i både Riga och Sthlm var underhållning så att det räckte. Klart finfin helg!

…dagens glädejestrålande statusuppdatering på fejan (notera överanvändandet av ordet ”finfin”). Fick genast svar att Fast det är rätt trevligt att bränna lite pengar en random lördagkväll i Västerås på god mat och några drinkar och det kan det ju också vara (men det där med taskiga kommunikationer kvällar/helger för oss som bor några mil utanför stan påverkar utesuget rätt mycket, måste jag säga!) – jag försökte mest bara påpeka att många av de där som muttrar att de inte har råd att göra det vi gör lägger sina pengar på annat som de gärna glömmer sen. Alla får lägga sina pengar på vad de vill! Ju! Jag hackar gärna rotsaker till mina eviga grönsakssoppor och häckar hemma på helgerna för att kunna se mig omkring. Nån annan gör andra val. Heeeeelt OK!

131019b

131019c

131019d

Riga är en ganska liten stad, om en är lite flitig och hellre kutar runt än shoppar så hinner en se MASSOR! Vi lyssnade dessutom till en bra guide i 1,5 timme – helt klart väl spenderade 150:-. Hon berättade mycket om historia och nutid, och vi fick en snabb genomgång av intressanta ställen att kolla in. Vilken vacker stad Riga är, men hur tufft det var och är och framför allt framtiden? Enda hoppet för landet är väl att resten av Europa krisar lite till så att ungdomarna kommer tillbaka. Redan nu får en pensionär runt 2000 SEK i månaden i pension. Hur ska det bli om alla unga med utbildning flyr landet till mer välbetalda jobb utomlands? Vem blir kvar och betalar skatt? Runt 40% av ekonomin är svart idag. Katastrof.

Vår genomgång på 1,5 timme ger knappast utrymme för djupanalys, men jäklar. Ockupationer, deporteringar och nu brain drain. Guidens båda barn hade lämnat landet så snart de avslutat sin universitetsutbildning, och hon sa att läget var detsamma hos alla hennes vänner också.

131019h

131019i

I Riga kan en ha mycket kul för nästan inga pengar alls om en så vill. Massor av vackra hus i jugend/art noveau-stil. Massor av andra kluriga hus med små roliga detaljer. Spännande saluhallar (folklivet i saluhallar är aldrig att förakta – det har blivit standard att uppsöka lokala marknaden/saluhallen i de städer vi besöker) i fem gamla zappelinarhangarer. En och annan söt katt. Vi fikade och jag köpte fem vykort – med tanke på min oro för den lokala ekonomin så borde vi kanske ha dragit på spenderbyxorna, men med bara 6,5 timme i stan ville vi hellre kuta runt och se så mycket som möjligt. Det är nog en jättefin sommarstad! Vi hade soligt och fint, men det blåste svinkallt.

131019e

131019f

Extra bonus: när jag läste Metro 2033 så föll jag för beskrivningarna av Stalinskraporna i Moskva, ”systrarna” som de också kallas. Redan när vi stävade in mot stan så såg vi en siluett som såg välbekant ut – jodå, även i Riga återfinns en av Stalins ”gåvor”. Jag har en inte så liten aning om att letterna helst hade sluppit både Stalin och gåvan, men nu står det där, läskig och vacker på en och samma gång.

131019g


det var bättre förr

detvarbattreforr

Träna i regn i mitten av september? Hade ALDRIG hänt när jag var barn. Um…