en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för oktober, 2011

höst vid huset

Jag känner att jag behöver väga upp mitt hemska gnällinlägg nedan med en bunt oktoberbilder:

föda förbrödrar! tre stycken kommer bra överens, så bra att de t o m äter så här tätt tillsammans. sorgebarnet Iriis är emellertid fortfarande både mobbare och mobboffer.

envisa smultron vägrar ge upp! de vilda plantorna på uppfarten blommade för andra gången i år, och resultatet är två bleka små bär, men tänk att de trotsat mörker och nattfrost?

denna hög innehåller både björk och tallved. det blir många brasor i vinter…

älskade eken ståtar så vackert i ena hörnet av trädgården nu när de förfärliga högarna med grenar och löv är bortskjutsade.


Döden är Dyr

Med risk för att låta som om jag gnäller över ovidkommande saker (jag borde kanske ägna mig åt mer existensiella spörsmål) så kan jag konstatera att en närståendes dödsfall kostar inte bara energi och egen livslust. Det kostar pengar också. Jag hittade räkningen från pappas begravning 1981, den gick loss på drygt 8000 kronor och DET mina vänner var mycket pengar då. Jag vill inte snåla med mammas begravning, men jag blev faktiskt paff över att enbart dödsannonserna (i två Värmlands- repektive Västerbottens-blaskor) kostade drygt 7500:- att sätta in. SJÄLVKLART gjorde jag det ändå, men trots att jag visste på förhand att Döden är Dyr så anade jag inte exakt VAD som skulle kosta. Sjutusenfemhundra nedra kronor för en annons som Fonusdamen och jag satte ihop tillsammans med hjälp av hennes dator.

Dödsboet ska stå för begravningen, men innan bouppteckning är gjord så ligger man ute med mycket pengar. Alla mammas räkningar (hyra, el, sjukhusavgifter för drygt en månads inläggning etc) t ex. Man kan – sas det – gå in på banken och betala hennes räkningar över disk, då skulle jag kunna använda hennes konto, men att betala på banken numera är knöligt. En titt in på Nordea sa mig att man inte ska VILJA göra så längre. Jag tog det på mitt eget konto tills vidare.

Tänk om detta skulle ha hänt för åtta år sedan, när jag levde på studiemedel och hade pyttesmå marginaler? Nu har jag en liten buffert (även om den – lyxbekymmer, javisst – krympte radikalt när vi köpte huset) så det fungerade, men jag kan inte göra det mer än nån enstaka gång till innan jag behöver hjälp av mammas eget konto. Nu har jag det ju BRA, jag kan bara ana hur ont i magen många andra måste ha. Ekonomi är så världsligt, så fjuttigt – men säg det till de som vill ha betalt! De vill, och ska, naturligtvis ha sitt i tid.

Ja, sånt här – egentligen petitesser – sysselsätter mitt sinne. Jag är skräckslagen över att missa något eller någon, jag har suttit med hennes adressbok och försökt skriva fina vykort till de av hennes vänner som jag bedömer som allra närmast (känner NI till alla era föräldrars vänner…? gah…) för att berätta vad som hänt. Jag tänker på Tofflan som gjorde en fin insats i somras och hjälpte en släkting med det just där att meddela omvärlden. Nu om NÅNSIN vet jag hur fint gjort det var, även om jag såklart anade det redan då. Vet ni hur absurt det känns att berätta om sin förälders död, bara för att finna att man snudd på får trösta den man talar med? Jo, flera av er vet det, det vet jag.

Gnäll gnäll. Jag sover mycket dåligt på nätterna och är småfebrig med ont i hals och bihålor så jag är hemma sedan i torsdags. I normala fall skulle jag orka jobba så här, men nu är det inte vanliga fall och det dåliga samvetet gör inte underverk för humöret. Det är grått och dimmigt och jag avskyr stundande november, hur meningslös den avskyn än är (det skiter ju november i, liksom, det är inte som om jag kan ilska bort månaden).

Ja, men det var väl det det. Så kul är jag. Hmf. Sorry.


hon hade versen i sin plånbok…


hjärnsläpp

När mormor dog tog det flera år (!) innan jag slutade glömma (även om det blev mer och mer sällan) att jag inte längre kunde skriva vykort till henne (hon och jag och mamma var flitiga brev/vykorts-skrivare till varandra). Nu är det samma sak. Jag begriper inte hur jag på en och samma gång kan vara så trött, tom och ledsen och SAMTIDIGT hela tiden glömma att nej, jag kan inte ringa till mamma, nej, jag behöver inte köpa det där kattkortet till henne, nej, det är ingen mening att jag skriver till henne om den knäppa grejen som nån av katterna just gjorde. Jag hoppas att det ger sig snabbare än det gjorde med mormor, för varje gång jag glömmer och minns igen är som en käftsmäll.


livet

Lika oväntat som mamma lyckades smita från oss i måndags, lika oväntat gjorde en liten tjej en aningens tidig entré. Det är väldigt väldigt fint mitt i allt. Jag är ingen babygalning som tycker att ALLA barn är söta, men det här lilla underverket ÄR så vackert. Grattis Scylla!


ja, vad är normalstörd?

Det måste vara nåt fel på mig, eller så är jag som alla andra fast jag inte fattar det, men så länge Kristoffer var hemma med mig på fm så spelade jag spel, skurade kattpiss från golv, plockade saker i diskmaskinen, läste, sörplade kaffe – men så snart han åkt till jobbet efter lunchen så packade jag ihop och blev JÄTTELEDSEN. Vore det inte smartare att bryta ihop när han, som vill mig väl, finns i närheten?

Nu skriver jag listor för brinnande livet. Vilka måste jag höra av mig till, vem får jag inte glömma, vad ska fixas mer? Lägenheten uppsagd, det är en början. Det räcker inte med att skriva upp vad jag måste göra, jag måste skriva upp vad jag gjort också, för hjärnan är helt helt kaiko. Ja, än värre än vanligt. Magen har också packat ihop.

I morgon ska jag på ultraljud med mina knölar och i em får jag förhoppningsvis veta vad som händer med vår sedan i torsdags plötsligt sönderslagna avdelning. Jobb är världsliga ting i skuggans av ens mammas död, men oro över att bli av med jobbet OCKSÅ är INTE det jag behöver nu.


Nu är det över

Igår kväll när vi skulle åka hem till Sura igen så pratade hon, om än inte glasklart, och ingen trodde att hon var direkt jättedålig. Sjuksyrran och jag diskuterade kalciumhalt och eventuell övermedicinering, hennes njurar var dåliga på att ta hand om morfinet mellan dialystillfällena. Vi åkte hem och var hemma igen vid 21-tiden. Ganska precis tolv timmar senare så ringde de från sjukhuset och sa att jag måste komma.

Hon var aldrig kontaktbar alls i dag, men de säger att hörseln är det sista som försvinner så hur groteskt det kanske må låta för en del så lånade jag upp en spelare och en skiva med mammas älskade Christer Sjögren (sjukhusbibblan har det mesta, tydligen), den snurrade till klockan 15.55.

Mamma slutade andas 15.50. Hon har haft så ont och varit så arg och ledsen, men nu sover hon gott och har inte ont mer. Jag och hennes två bästa vänner var där och höll i henne, men hon passade på att ”smita” medan K var ute och flyttade bilen. Det var underbart att ha honom med mig idag, även om han var ute just då. Jag tror dessutom inte att det är alla förunnat att dö med tre människors händer som smeker en farväl när man andas ut den där sista gången.

Frisk och glad, med en katt på axeln (Fredrikes farbror Fjant) – så tror jag att mamma vill att vi ska minnas henne.