en kvinna, två katter och en massa tjöt

omvärlden

det svänger fort i hockey

beheheherlin

Det har varit många bud sedan plan 1 i nya independentlivet kraschade. Ett par olika trådar – högt och lågt – i Västerås.

Ett tag talades det Bangkok. Jo. Urspännande men aningens svåradministrerat. Som ”tur” var behövde jag aldrig ens ta ställning ty projektet ifråga gick till annan leverantör.

Det har pratats om England. Enklare att administrera. Jo, inte dumt alls.

Och så har det pratats Berlin. Också ganska enkelt att administrera.

Berlin hann först. Jag ställde frågan ”Skulle ni behöva…?” till en f d chef som jag ser upp till, han svarade ”Kom HIT! Vi behöver dig!”. Till att börja med går jag in och gör ett halvår, med ganska generösa hemresevillkor. Nu är ju inte K så värst svårövertalad heller, han lär nog gärna komma ner så ofta han kan på helgerna. 1,5 timme med flyg. Bra biljettpriser. Med vårt snåla vardagsliv funkar det.

Efter ett halvår får vi se. Det finns chanser till förlängning om jag vill, eftersom K har efterfrågad kompetens så finns det chanser att han kan få jobb också. Himla bra med prövoperiod, för hur det än är att åka på så pass täta tjänsteresor dit som jag ändå gjorde under några år så är det nåt helt annat att bo där en tid. I en lägenhet. Vardags-Berlin, inte semester-Berlin. Vardags-Berlin kanske är jättemeckigt och odrägligt, eller bara inte så kul och coolt som det är lätt att inbilla sig. Jag har fullt stöd från K, han är nästan ännu mer exalterad än jag är.

Det är inte låga förväntningar de har, de där som tar dit mig. De hoppas att jag ska kunna strukturera upp och förändra en del saker som sitter ganska djupt rotade, så jag kommer att få massor av stryk. Många människor ska tycka, ska övertygas. Många människor ska tänka ”not invented here, det där har jag inte lust att följa”. Men också en bunt människor som tänker ”de där i det projektet, de gör nåt rätt, de får beröm, vi vill också ha beröm”. De kommer att lyssna. Detta vore ett kamikazeuppdrag om jag inte hade de människor i ryggen som jag har nu.

Det där lugnare livet som skulle främja andra delar av mig än strukturfascisten får väl vänta ett tag till. Fast jag hoppas att Berlins kaféer, spännande konstevents och all den kultur som genomsyrar stan ska få min egen kreativitet att börja glöda lite också. Att strukturfascisten ska få samsas med en skrivande, målande och tänkade Siv.

Wish me luck.

Annonser

Tack för ingenting

image

ICA skickar ut en bilaga med tips på morsdagspresenter. Naturdiet? Fy f*n.


starstruck

Chris Hadfield. Jag bugar.


för livet är alltid en tävling

mobilen 321

Dagarna går. Igår var det ett år sedan vi jordade mammas urna. Jag skrev en liten minnestext på fejjan. Många av mina vänner där kände mamma.

Jag tror att den mänskliga hjärnan har ett behov av att skapa mönster också där det egentligen inte finns några. Icke desto mindre – skapat mönster eller ej – så var det fint att hitta de första utslagna förgätmigejerna idag. Mamma tyckte mycket om dem och idag är det ett år sedan jag tog de sista stegen fram emot mina föräldrars grav med hennes urna i famnen. Det var minst sagt en speciell stund att långsamt låta den glida ner och ställa sig på botten. När pappa urnsattes – 30 år tidigare – var det inte tal om att nån av oss skulle göra det själva. Kvinnan på kyrkogårdsförvaltningen och jag bokade dagen tidigare under vintern, vi hade bestämt att den 11/5 skulle det vara solig blommande vår. Vi misslyckades. Regnet strilade, det var kallt. Jag önskar att jag kunde säga något annat poetiskt om den vackra stunden men jag minns inte mycket. Hennes närmaste vänner var där, det var viktigast.

För ett tag sedan fejjan-diskuterade vi, en vän och jag, lite om det där med att vara relativt ung och ha mist båda sina föräldrar. Ingen av oss är speciellt lagd åt det sentimentala hållet, så det var inte direkt en diskussion fylld av självömkan, mer åt hållet ”tänk så det blev”. En för mig okänd människa dök in i diskussionen och förklarade att vi var minsann lyckliga vi som hade haft föräldrar som var bra nog att sakna sedan de var döda. Ja, va f*n svarar man på det?

(jag vet, det var en diskussion som var öppen att läsa/skriva i för alla som är fb-polare med min vän och man ska inte diskutera sånt i en statusuppdatering om man inte vill ha andras åsikter, jag bara blev så jäkla paff.)

Ingen av mina föräldrar var enkla i alla avseenden. Jag hade inte direkt någon sagouppväxt. Men de gav mig livet, satte mig på jorden och allt det där. Spermie mötte ägg. Jag blev vuxen och hittade det utmanande men också nödvändiga och härliga i att göra saker själv. Inse att det jag vill ha, det måste jag fundera ut hur jag ska skaffa själv, vare sig det handlar om saker som kan köpas för pengar eller inte. Allt kan inte skaffas, ens med all vilja i världen. Det är också bara att acceptera. Välja andra vägar. Köra huvudet i väggen ibland och testa något annat. Det är att vara vuxen för mig. Det och att inse att livet inte är en tävling, allra minst en tävling i vem som har det sämst. Sånt har åtminstone inte jag tid med, för är det något jag har lärt mig så är det att livet är väldigt kort också, vare sig man får cancer eller ej.

————————————————————-

Varje gång jag loggar in här så blir jag förvånad över hur lång tid som har gått sedan jag senast skrev något. Jag är inte så bloggsugen nu (jo, i bokbloggen skriver jag mer, men det blir en annan sak).

Jag har en ny idé som jag funderar på. Ni lär märka om jag tar det från idé till handling!

————————————————————-

Annat nytt? jag har blivit helt tokig i Chris Akriggs cykelfilmer! De är så snyggt gjorda, musiken är så bra och han är så fantastiskt skicklig.


ett av mina favorithus

berlin121212-0058

Tokresa (åkte hemifrån 05.20 onsdag morgon, hemma igen 23.10 dagen efter) till Berlin avklarad. Fick tillfälle att tillbringa några timmar i vårt huvudkontor (det slottsliknande huset till vänster på bilden) första dagen, och varje gång jag kommer dit så fylls jag av en barnslig stolthet. Detta underbara hus, och allt det symboliserar. Jag har haft så mycket kul där, lärt mig intressanta saker och lärt känna riktigt sköna medarbetare från hela världen. Jag behövde den kicken igen nu, för det har varit jäkligt slitigt på sistone. Nu var väl inte den här resan någon sinekur heller, men den var – med facit i hand – lagom utmanande. Man säger ju att man måste kliva utanför sina komfortabla zoner för att växa, och jag tog några stora steg så jag tror att jag växte också.

Jag längtar tillbaka. Resorna till Tyskland är aldrig enkla, men ju mer jag lär känna Berlin desto mer vill jag se. Jag älskar känslan av att erövra fler och fler områden, att kunna tunnelbanan, att kunna ta det lugnt även om jag stämmer träff med folk på ställen där jag aldrig har varit förut. Jag njuter av varje tysk fras som jag förvånat inser att jag förstår. Att jag till och med kan skämta lite på tyska ibland. Att jag förstår mig på folk som jag tidigare trott var… lite eljest. Ja, jag är tacksam över det jag får vara med om, men jag kommer aldrig mer att inbilla mig att jag inte är värd det, och jag kommer aldrig mer att bortse från hur mycket jobb jag lägger ner på att göra det jag gör. Så det så.

berlin121212

tågbyte i Hallesches Tor (Berlin U-Bahn) i förrgår kväll


där barn jag lekt

När jag föddes bodde vi på Herrhagen i Karlstad, i en lägenhet utan egen toalett och badrum, det delades och låg ute i trappuppgången. Mamma behövde inte ta hand om en bebis så JÄTTELÄNGE (ja, jag skriver mamma, min pappa – född 1923 – tillhörde inte den generation som rutinmässigt engagerade sig i spädbarn) under de rätt risiga förhållandena, efter några månader flyttade vi till en modern tvåa på Kvarnberget. Joy and happiness! Där bodde mamma kvar ända tills i september förra året (inte i tvåan dock, vi bytte till en trea när jag var elva år). Rent tekniskt så dog hon på Kvarnberget också, trots att hon hade flyttat till Molkom. Sjukhuset ligger också på Kvarnberget, på gränsen mellan Kvarnberget och Sommarro.

Kvarnberget var en underbar plats att växa upp på! Nära till skogen (två olika skogar), nära till älven (…fast där kanske man inte tycker att barn ska leka), massor av kullar och berg och lekplatser – både riktiga lekplatser, och såna som blev lekplatser mest på grund av vår egen rikliga fantasi. Törnrosdalen, Spökdalen, Ölberget – vi behövde inte gå långt för att hitta stans bästa pulkabackar.

”Skyddsrummet” var alltid lika spännande. Vi lekte ofta alldeles ovanför ingången på bilden. Jag, Åsa, Kajsa, Karin, Anne-Sofie… Lasse, Håkan och Hasse var storebrorsor. De lekte också där med oss fastän vi var små skitungar (två år kan göra STOR skillnad i vissa stadier i livet).

Åsa och jag i Postparken. Vet inte vilket år det var, men tippar på 1974-1975 nånting. Jag älskade de där träskorna, även om man kan ha synpunkter på det där med att ha rosa knästrumpor i dem. Och så var jag sååååå avis på Åsas gröna glasögon! Numera är det mest bara en gräsmatta kvar på den här platsen. Plaskdammen är igenfylld och det var MÅNGA år sedan kommunen tog bort gungorna. What a waste!

Det är mycket som är svårt med att vara barn, men Kvarnberget är en plats som jag alltid kommer att minnas som ett paradis för ungar. Det är mycket roligt och intressant att få läsa Karis berättelse efter så många års nyfikenhet på vad som egentligen döljer sig där bakom muren.


men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre

Kickis  krönika – yaaaaay!