en kvinna, två katter och en massa tjöt

omvärlden

det svänger fort i hockey

beheheherlin

Det har varit många bud sedan plan 1 i nya independentlivet kraschade. Ett par olika trådar – högt och lågt – i Västerås.

Ett tag talades det Bangkok. Jo. Urspännande men aningens svåradministrerat. Som ”tur” var behövde jag aldrig ens ta ställning ty projektet ifråga gick till annan leverantör.

Det har pratats om England. Enklare att administrera. Jo, inte dumt alls.

Och så har det pratats Berlin. Också ganska enkelt att administrera.

Berlin hann först. Jag ställde frågan ”Skulle ni behöva…?” till en f d chef som jag ser upp till, han svarade ”Kom HIT! Vi behöver dig!”. Till att börja med går jag in och gör ett halvår, med ganska generösa hemresevillkor. Nu är ju inte K så värst svårövertalad heller, han lär nog gärna komma ner så ofta han kan på helgerna. 1,5 timme med flyg. Bra biljettpriser. Med vårt snåla vardagsliv funkar det.

Efter ett halvår får vi se. Det finns chanser till förlängning om jag vill, eftersom K har efterfrågad kompetens så finns det chanser att han kan få jobb också. Himla bra med prövoperiod, för hur det än är att åka på så pass täta tjänsteresor dit som jag ändå gjorde under några år så är det nåt helt annat att bo där en tid. I en lägenhet. Vardags-Berlin, inte semester-Berlin. Vardags-Berlin kanske är jättemeckigt och odrägligt, eller bara inte så kul och coolt som det är lätt att inbilla sig. Jag har fullt stöd från K, han är nästan ännu mer exalterad än jag är.

Det är inte låga förväntningar de har, de där som tar dit mig. De hoppas att jag ska kunna strukturera upp och förändra en del saker som sitter ganska djupt rotade, så jag kommer att få massor av stryk. Många människor ska tycka, ska övertygas. Många människor ska tänka ”not invented here, det där har jag inte lust att följa”. Men också en bunt människor som tänker ”de där i det projektet, de gör nåt rätt, de får beröm, vi vill också ha beröm”. De kommer att lyssna. Detta vore ett kamikazeuppdrag om jag inte hade de människor i ryggen som jag har nu.

Det där lugnare livet som skulle främja andra delar av mig än strukturfascisten får väl vänta ett tag till. Fast jag hoppas att Berlins kaféer, spännande konstevents och all den kultur som genomsyrar stan ska få min egen kreativitet att börja glöda lite också. Att strukturfascisten ska få samsas med en skrivande, målande och tänkade Siv.

Wish me luck.


Tack för ingenting

image

ICA skickar ut en bilaga med tips på morsdagspresenter. Naturdiet? Fy f*n.


starstruck

Chris Hadfield. Jag bugar.


för livet är alltid en tävling

mobilen 321

Dagarna går. Igår var det ett år sedan vi jordade mammas urna. Jag skrev en liten minnestext på fejjan. Många av mina vänner där kände mamma.

Jag tror att den mänskliga hjärnan har ett behov av att skapa mönster också där det egentligen inte finns några. Icke desto mindre – skapat mönster eller ej – så var det fint att hitta de första utslagna förgätmigejerna idag. Mamma tyckte mycket om dem och idag är det ett år sedan jag tog de sista stegen fram emot mina föräldrars grav med hennes urna i famnen. Det var minst sagt en speciell stund att långsamt låta den glida ner och ställa sig på botten. När pappa urnsattes – 30 år tidigare – var det inte tal om att nån av oss skulle göra det själva. Kvinnan på kyrkogårdsförvaltningen och jag bokade dagen tidigare under vintern, vi hade bestämt att den 11/5 skulle det vara solig blommande vår. Vi misslyckades. Regnet strilade, det var kallt. Jag önskar att jag kunde säga något annat poetiskt om den vackra stunden men jag minns inte mycket. Hennes närmaste vänner var där, det var viktigast.

För ett tag sedan fejjan-diskuterade vi, en vän och jag, lite om det där med att vara relativt ung och ha mist båda sina föräldrar. Ingen av oss är speciellt lagd åt det sentimentala hållet, så det var inte direkt en diskussion fylld av självömkan, mer åt hållet ”tänk så det blev”. En för mig okänd människa dök in i diskussionen och förklarade att vi var minsann lyckliga vi som hade haft föräldrar som var bra nog att sakna sedan de var döda. Ja, va f*n svarar man på det?

(jag vet, det var en diskussion som var öppen att läsa/skriva i för alla som är fb-polare med min vän och man ska inte diskutera sånt i en statusuppdatering om man inte vill ha andras åsikter, jag bara blev så jäkla paff.)

Ingen av mina föräldrar var enkla i alla avseenden. Jag hade inte direkt någon sagouppväxt. Men de gav mig livet, satte mig på jorden och allt det där. Spermie mötte ägg. Jag blev vuxen och hittade det utmanande men också nödvändiga och härliga i att göra saker själv. Inse att det jag vill ha, det måste jag fundera ut hur jag ska skaffa själv, vare sig det handlar om saker som kan köpas för pengar eller inte. Allt kan inte skaffas, ens med all vilja i världen. Det är också bara att acceptera. Välja andra vägar. Köra huvudet i väggen ibland och testa något annat. Det är att vara vuxen för mig. Det och att inse att livet inte är en tävling, allra minst en tävling i vem som har det sämst. Sånt har åtminstone inte jag tid med, för är det något jag har lärt mig så är det att livet är väldigt kort också, vare sig man får cancer eller ej.

————————————————————-

Varje gång jag loggar in här så blir jag förvånad över hur lång tid som har gått sedan jag senast skrev något. Jag är inte så bloggsugen nu (jo, i bokbloggen skriver jag mer, men det blir en annan sak).

Jag har en ny idé som jag funderar på. Ni lär märka om jag tar det från idé till handling!

————————————————————-

Annat nytt? jag har blivit helt tokig i Chris Akriggs cykelfilmer! De är så snyggt gjorda, musiken är så bra och han är så fantastiskt skicklig.


ett av mina favorithus

berlin121212-0058

Tokresa (åkte hemifrån 05.20 onsdag morgon, hemma igen 23.10 dagen efter) till Berlin avklarad. Fick tillfälle att tillbringa några timmar i vårt huvudkontor (det slottsliknande huset till vänster på bilden) första dagen, och varje gång jag kommer dit så fylls jag av en barnslig stolthet. Detta underbara hus, och allt det symboliserar. Jag har haft så mycket kul där, lärt mig intressanta saker och lärt känna riktigt sköna medarbetare från hela världen. Jag behövde den kicken igen nu, för det har varit jäkligt slitigt på sistone. Nu var väl inte den här resan någon sinekur heller, men den var – med facit i hand – lagom utmanande. Man säger ju att man måste kliva utanför sina komfortabla zoner för att växa, och jag tog några stora steg så jag tror att jag växte också.

Jag längtar tillbaka. Resorna till Tyskland är aldrig enkla, men ju mer jag lär känna Berlin desto mer vill jag se. Jag älskar känslan av att erövra fler och fler områden, att kunna tunnelbanan, att kunna ta det lugnt även om jag stämmer träff med folk på ställen där jag aldrig har varit förut. Jag njuter av varje tysk fras som jag förvånat inser att jag förstår. Att jag till och med kan skämta lite på tyska ibland. Att jag förstår mig på folk som jag tidigare trott var… lite eljest. Ja, jag är tacksam över det jag får vara med om, men jag kommer aldrig mer att inbilla mig att jag inte är värd det, och jag kommer aldrig mer att bortse från hur mycket jobb jag lägger ner på att göra det jag gör. Så det så.

berlin121212

tågbyte i Hallesches Tor (Berlin U-Bahn) i förrgår kväll


där barn jag lekt

När jag föddes bodde vi på Herrhagen i Karlstad, i en lägenhet utan egen toalett och badrum, det delades och låg ute i trappuppgången. Mamma behövde inte ta hand om en bebis så JÄTTELÄNGE (ja, jag skriver mamma, min pappa – född 1923 – tillhörde inte den generation som rutinmässigt engagerade sig i spädbarn) under de rätt risiga förhållandena, efter några månader flyttade vi till en modern tvåa på Kvarnberget. Joy and happiness! Där bodde mamma kvar ända tills i september förra året (inte i tvåan dock, vi bytte till en trea när jag var elva år). Rent tekniskt så dog hon på Kvarnberget också, trots att hon hade flyttat till Molkom. Sjukhuset ligger också på Kvarnberget, på gränsen mellan Kvarnberget och Sommarro.

Kvarnberget var en underbar plats att växa upp på! Nära till skogen (två olika skogar), nära till älven (…fast där kanske man inte tycker att barn ska leka), massor av kullar och berg och lekplatser – både riktiga lekplatser, och såna som blev lekplatser mest på grund av vår egen rikliga fantasi. Törnrosdalen, Spökdalen, Ölberget – vi behövde inte gå långt för att hitta stans bästa pulkabackar.

”Skyddsrummet” var alltid lika spännande. Vi lekte ofta alldeles ovanför ingången på bilden. Jag, Åsa, Kajsa, Karin, Anne-Sofie… Lasse, Håkan och Hasse var storebrorsor. De lekte också där med oss fastän vi var små skitungar (två år kan göra STOR skillnad i vissa stadier i livet).

Åsa och jag i Postparken. Vet inte vilket år det var, men tippar på 1974-1975 nånting. Jag älskade de där träskorna, även om man kan ha synpunkter på det där med att ha rosa knästrumpor i dem. Och så var jag sååååå avis på Åsas gröna glasögon! Numera är det mest bara en gräsmatta kvar på den här platsen. Plaskdammen är igenfylld och det var MÅNGA år sedan kommunen tog bort gungorna. What a waste!

Det är mycket som är svårt med att vara barn, men Kvarnberget är en plats som jag alltid kommer att minnas som ett paradis för ungar. Det är mycket roligt och intressant att få läsa Karis berättelse efter så många års nyfikenhet på vad som egentligen döljer sig där bakom muren.


men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre

Kickis  krönika – yaaaaay!


yeah, that’s me ;)

Dagens asgarv landade i min mun när en person skrev nåt om att ”de vill ha en erfaren rackare i 45 års åldern :)” och avsåg MIG med den beskrivningen.

Jag. Den erfarna rackaren i 45-årsåldern. Tja, why not?


hoppsan…!

Saker man INTE trodde om lilla lilla sömniga Hennigsdorf…!

Vi ska dit igen vecka 26 eller 27, men vem ska jag NU lifta med hem från jobbet? *brrrrruuuuum*


vådan av att curla sina barn in absurdum

Person född 1985 med ett års arbetslivserfarenhet söker specialisttjänst (bara det, att få för sig att söka en specialisttjänst inom ett ganska viktigt område efter ett års arbetslivserfarenhet) och begär 55 papp i månaden. Jag är HELT för att föräldrar ska peppa sina barn, men ibland är självförtroendet kanske lite väl boostat.

Hen får nog inte jobbet, tror jag. Hoppas jag.


just dance

Jag är väääääldigt skeptisk till ”motivational cliches” av den typ som ofta sprids på t ex fejjan, men den här gillade jag. Det är många som borde dansa i regnet! Jag dansar som tusan just nu, det är befriande!

 

 


det finns alltid grader i helvetet

Känner mig rätt trött och vissen, allergin är elak och ena bihålan har koloniserats av B. Akterie och hans polare men när jag känner mig trött riktar jag en tanke till f d grannen, kollegan och vännen Katja och tänker att jag är nog inte så trött ändå. Det finns, som rubriken antyder, grader i helvetet.

K är i vecka 32. Bebisen vill ut, hon VAR på väg ut för 1,5 vecka sen, de hejdade det då men nu säger de att de inte kan göra mer, bebisen kan titta ut när som helst och inte ens sängläge kan sätta stopp för det. K har dessutom lunginflammation. Läkarna rår inte på den, för hennes graviditet begränsar antal lämpliga antibiotika drastiskt.

Illa va?

Fast nu har ju K en treåring också. En UNDERBAR ljuvlig och liiiivlig treåring. Pojken har en pappa, men pappa har nyss fått en chefstjänst tjugo mil bort, så han veckopendlar. Jaaa, det är dumt att bo isär i detta läge, så de flyttar bohaget till tjänstgöringsorten den här helgen, de ska provbo där under Ks mammaledighet (jag är ego och hoppas att de kommer tillbaka till V-ås igen sen:)). MIN K är där och bär grejor i detta nu.

Så, när jag tror att jag är trött, ja då tänker jag på Katja, och önskar att jag kunde ta på mig något av det HON har att vara trött över. Ironiskt nog är hon den raraste och goaste tjej man kan tänka sig, så när jag bleknar över det hon har ”på sin tallrik” så ler hon bara och säger ”det oooooordnar sig” med sin mjuka östgötska dialekt.

Lunginflammation är inget man önskar sig, men om jag kunde ta på mig hennes för att hon skulle slippa så skulle jag gladeligen göra det. Och det är alldeles alldeles sant.


Apoteket Hjärtat säljer DESSUTOM fina nyckelringar

© UNICEF/Asselin

UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

—–

Jag glamourshoppade diklofenak (Mmmmmmensvärk…!) och snokspray (ah ah ah ah… allergi!) på Apoteket Hjärtat i dag – vid kassan hade de ursnygga nyckelringar till förmån för UNICEF, så det slank med en sån också.


the pros and cons of working in Italy

Fikapaus och jag stannar hellre vid tangentbordet och (jobb-)drömmer.

Det kan bli så att jag ska delta i en audit i Italien, i en liten industrihåla strax utanför Genua.

Det vore så kul! En ny liten stad, en ny fabrik, en för mig ny produkt – jag älskar att se hur tåg tar form utefter (det stoooora) löpande bandet.

En chans att träna lite italienska. En chans att jobba med två engelska kolleger som för mig är riktiga superförebilder.

Då får man ta smällen att det hela förmodligen sker den 6/6, när vi egentligen ska vara lediga. Grundförutsättningen för tjänsten jag har är att all form av extra-ersättning – som t ex för såna saker (övertid, restidsersättning etc) är bortförhandlade (men jag har bl a en extra semestervecka som kompensation för sånt, så det är INTE synd om mig! rent generellt så skulle väl inte företaget erbjuda övertidsavlösning om de inte tjänade på det i slutändan – men som sagt, ville jag ha den här tjänsten så var det detta som gällde, take it or leave it) så jag lär få bjussa på en dag men om jag får göra det i Vado Ligure så gör jag det GÄRNA.

Vi är ett audit-team som både kommer från och arbetar över hela världen. I en liten liten spalt i planeringsschemat är alla lokala helgdagar noterade, och så mycket kan man väl konstatera att om alla fick ledigt på alla länders lediga dagar så skulle det vara en trevlig tillvaro. Åtminstone om man hellre tar det coolt med en drink i solen än svettas i sammanträdesrum 😉

Intressant notering: Flera av länderna har det så att om en röd dag – t ex 1/5 – infaller under helg, och då ändå skulle ha varit en ledig dag, så får de ledigt den första kommande vardagen istället. Vi kan väl säga att många av de länderna faktiskt är såna länder som har ganska stora ekonomiska problem nu. Det påverkar ju inte oss som ändå ”ska” jobba, men om det betyder att de vi ska auditera inte finns på plats så får vi ändå planera om, såklart.

Men så mycket kan jag väl säga att ekonomiska problem eller inte – Italien tar vart fall INTE ledigt för att fira Sveriges nationaldag.

SÅ bra är inte Zlatan. Än.

End of fikarast. Puss.

—-

När jag en stund senare kollade bloggen med telefjöööönen så insåg jag att mailade inlägg ser ut som skit. Formateringen stämmer inte. Bra, då vet jag det. Och ni också. Varje gång det ser bedrövligt ut här och det är massor av slarvfel etc så är det för att jag mailat bloggen. Alltid 😉


watching big brother watching me

Gleisdreieck, Berlin, 120228


TV-tips

Jag är verkligen VERKLIGEN ingen älskare av naturfilm, men detta är nog bland det snyggaste jag någonsin har sett, och det var en ren slump att vi såg det (TV:n stod på, skräp på alla våra fyra kanaler… ja, utom denna då).


SUCK

Reseolagen tycker visst att det är märkligt att bokningarna till vissa länder minskar trots att det är sååå safe.

Bokningarna till Egypten tog ny fart under hösten. Men när oroligheterna åter eskalerade i samband med valet blev de åter färre.

– Vår förhoppning är så klart att valet fortsätter vara lugnt. När det rapporteras om att det är oroligt i ett land så blir resenärerna mer avvaktande. Även om resmålet ligger på ett helt annat ställe, säger Åsa Johnsson på Apollo.

Det är MÄRKLIGT jävla svårt för resebolagen att ta in det där med att JOOOOO, resenärerna påverkas ÄVEN om det är lugnt just inne i hotellghettot. Det kan väl inte bara jag och Kristoffer i hela världen som tycker att en resa till Egypten blir betydligt mindre värd när man inte kan besöka pyramider/Kairo och Luxor?


”Kvinnan, så sköter du henne” del 138

Redaktionen får MASSOR av brev från undrande människor som skriver ”hur sköter man egentligen bäst OM sin käresta när denna försöker deffa?”

Nu ska man ju egentligen, pedagogiskt sett, inte berätta om hur man INTE ska göra, men följande – självklart fullständigt teoretiska – episod kan ändå ge en ledtråd:

Kvinnans status: Trött, mens, inget gottis.

Mannens läge: sitter brevid i soffan och mosar i sig en halv vetelängd som blivit över efter ett besök tidigare på dagen.

Kvinnan snudd på GRÅTER och kvider ”jag MÅSTE HAAAAA nåt”.

Mannen dristar sig till att – med killars fläckvisa o-känsla för stil – skämta om att ”du kan få k*k om du vill?”

INTE bra. Inte INTEEEE bra.


tji gäddhäng


bara det där med att HITTA kameran i väskan medan jag gick och höll i fanan med ena handen var svårt, att sen ta en förhållandevis stadig bild, ja det är nästan världsklass för en tremor-fia som jag!

Jag brukade jobba en del för RFSL förut (”uppsökande” verksamhet på helger och festivaler, vi delade ut kondomer och försökte snacka om säkert sex med ungdomar – klamydia steg oroväckande mycket igen just då) – men de senaste åren har jag inte jobbat aktivt. Så stod vi där vid flaket innan paraden i lördags och det fattades en fanbärare (man måste vara minst 12 personer om den enorma flaggan) och jag fick hoppa in och vikariera.

Det är ett tungt bomullsåbäke till fana och regnskuren gjorde den inte lättare – att hålla upp den ovanför axelhöjd under 2,5 timmes parad var en duvning för gäddhänget.
Har jag träningsvärk i dag? JA, det har jag 😉
Var det kul? JA, det var det.

Det underliga och roliga var att jag (…när jag gick där i paraden) först plötsligt såg Johnny – som jag visserligen känt till i många år, men aldrig träffat – och sedan stod Patrik från Skoghall där också. Vi gick i samma gymnasium och har inte setts sedan 1987. Ingen av oss är sig tvärlik sen dess, men han tjoade ”men HEJ Siv! Hur är läget?” så att vi kände igen varandra stod tämligen klart. OK, vi har ”fuskat” genom facebook, men bilder på folk betyder ju inte alltid att man känner igen dem ändå, efter så många år.


Fredagshumor

På nätet rasar många stormar i vattenglas. Jag tycker att det var rätt skönt och roligt att Natashjas håriga ben toppade Gilettes bildtävling (ända tills Gilette fick kalla… eh, kalla fötter ;)… och tog bort den med nån pseudoförklaring att den inte följde reglerna), men den RIKTIGA humorn ligger för mig i följande kommentar:

(man kan bara hoppas att han skojar, annars får jag nog ta och plåta MINA ben och lägga upp här ;))


veckans idol

Den 70-årige miljöpartisten och kommunpolitikern Sture Grönblad var på besök i skolan och såg en hiskelig syn i matsalen – en vuxen man som var tatuerad, piercad och hade konstig konstig frisyr…? En LÄRARE? Nej, det går inte för sig.

Den hiskelige läraren, Sam Aalto, är veckans idol för mig på grund av sin underbart logiska och sköna replik:

– Vi ska vara lyckliga för demokratin som ger Sture Grönblad rätt att uttrycka sina åsikter om hur jag ser ut, säger den milde samhällsläraren med sitt för vissa provocerande yttre.
– Men jag undrar vilka slutsatser han drar om min personlighet som grundas på mitt utseende?


Viva México!

Bilder – i MASSOR – finns här. Jodå, du kan se dem utan att vara medlem på fejjan.


25 år sen

Jag var i Tignes på skidresa. Jag har m a o alibi.


språkrutan, del 245602489672

Copyright i ett visst land (förmodligen flera, men jag har mest sett ett *harkel* specifikt exempel) = right to copy

Ett synnerligen roande, snudd på RART, exempel