en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för januari, 2012

en skön skräphelg

Det är så LJUVLIGT att ha varit hemma heeeela denna helg. Vi har pysslat en del och planerat ännu mer (vi ska minifixa köket, med nytt golv och nya skåpsluckor, men vår vana trogen så tänker vi lääääänge innan vi gör nåt), men mest har jag ärligt talat sovit, nu igen. Sömnskuld från arbetsveckorna och en seg seeeeg förkylning sänker mig snudd på fullständigt. Jag är tacksam att jag kan kosta på mig att sova när jag vill sova. Alldeles nyss var det ju INTE så.

Nu är tankarna tillbaka i Karlstad igen, har så varit sedan i fredags. Det sänker mig också, en del. Äh, OK, ganska mycket. En klasskompis och hennes syrra är där och vakar över sin far. De håller hand och han sover mest. Utgången känns oundviklig. Jag har svårt att vara någon annanstans i tankarna trots att mina tankar inte hjälper, B:s cancer ger sig liksom inte för att jag tänker på hans fru och döttrar. Allt är för färskt i mig än för att jag ska vara riktigt bra på att distansera mig. Det måste få vara så, antar jag. Ylva och Caroline är nära varandra och jag är glad att de har varandra. Snudd på avundsjuk, men inte på det elaka sättet.

Kommande vecka erbjuder massor av jobb, mitt i det ett intensivt dygn i Berlin (jag är otroligt tacksam även om jag vet att det blir samvaro med kollegerna i stort sett all vaken tid, vi är där för att planera och så kommer det bli både dag och kväll). Köket får vi ta tag i nästa helg… kanske 😉

———————–

Och nu är det över, nu sover också han gott, utan smärta. Märkligt med denna tid nu, när man deltar i (en del av) sina vänners liv i realtid. Känns fint, även om jag förstår hur underligt hela det konceptet känns för de som väljer att inte leva så.

———————–

…och så mitt i det landar ett mail från en annan kompis, som äntligen ska bli pappa efter en lyckad IVF. The Circle of Life. Fint mitt i allt.

Annonser

årets julklapp till mig själv 2011

(never mind att den inte anlände förrän 2012)

Plötsligt fanns den där, på amazon.de, i rätt färg och till bra pris.

Kaffet? Görgött, söm en säjjer.


as time goes by

Undertecknad tar flyget upp till Luelå för att delta i LARV (Luleå Arbetsmarknads… nånting, vi ska i alla fall försöka snärja unga oskyldiga ingenjörsstudenter till Företaget) i dag. För 25 år sen, kanske t o m 15, hade jag gäspat åt själva rekryteringsmässan. Jag hade BARA sett fram emot banketten på kvällen.

NU får jag ångest av tanken på att sitta där med värkande fötter (efter en dag stående och gående på mässan), febrilt kämpande för att hålla mig vaken bland vinrosigt lyckliga tjugoåringar som skrålar om stackars Gargarin ute i sin kapsel (haha, nu inser jag att de förmodligen inte ens sjunger såna studentsånger som man KAN längre). Jag vill BARA stå på mässan och sen sova.

Ur led är tiden (eller möjligen min ork).


one of those moments

…STRESSEN man känner när den manliga kollegans drygt ettåriga dotter springer efter en och ropar ”mamma!”. Det var typ en sån där ”Luke, I am you father”-grej fast tvärtom.


en del ungar är roligare än andra att läsa om på fejjan

Exkollegans statusuppdatering: Vi promenerade förbi Systemet i Sumpan idag, varpå den vanligtvis främlingsblyga sonen ropar till en av stammisarna på väg ut: "Hallå där! Håll dig borta från spunken, den kan vara farlig! Det har Pippi sagt!"

Ungen är inte ens fyra år. I love it.


denilsediment

Om man nyss har bytt plats för sina dagliga mediciner så ska man inte ha en burk Stilnoct stående där de BRUKADE stå förut. Åtminstone inte om man är tankspridd. Det har jag lärt mig i dag.

Jag hann dricka en halv kopp kaffe innan jag började känna mig väldigt underlig. Gick ut i badrummet, såg en av mina RIKTIGA mediciner, som jag SKA ta, och insåg mitt misstag.

Vi skulle ha dragit iväg till Molkom över dagen för att städa mammas lägenhet, efter två Stilnoct var det bara att glömma. Tillbaka till sängen igen. Jag har gått rätt kraftigt minus på sömnkontot den senaste veckan (det gör jag varje arbetsvecka, det är ju bara så) så det kanske inte gjorde så mycket egentligen, men Molkom får vi ta i morgon istället och det är aningens surt för söndagar är så perfekta fixa-allt-inför-kommande-vecka-dagar, vare sig det är med storkok, tvättstugesessioner eller bara fundera och planera i största allmänhet.

Nu har jag ställt burken med sömntabletter på ett smartare ställe 😉 Hoppas jag.

Den gångna veckan var i alla fall den bästa arbetsveckan sen jag minns inte när. Har känt mig som en värdelös medarbetare på jobbet hela hösten, jag har tvingats vara borta mycket och när jag har varit där har jag mest bara varit trött och tankspridd. Det får min inre prestationsneurotiker att må jäkligt illa (det spelar ingen roll hur mycket jag vet varför/hur mänskligt det är), och så är den onda cirkeln igång. Den gångna veckan hann jag massor, fixade saker som jag inte var säker på hur bra jag skulle fixa och som kronan på verket kom besked om att jag äntligen ska ner till Berlin och jobba lite igen i februari. Det har jag längtat efter.

Nu satsar jag på en bra arbetsvecka till. En dag i taget. Så är det. För oss alla. Amen.

…och så är vi ”barnvakt” igen. S är i Finland för att begrava sin mormor, så Sillen bor hos oss över helgen. Det är så MYSIGT (ja, inte att S är på begravning, men att vi får låna Sillidillinen)!

What? Skulle ”smågrabbarna” härja tillsammans? Bajsar björnar i skogen?

De tre kattpensionärerna tittar bara lite trött på dem innan de somnar om. Gott så.


en av oss har nytt jobb

För första gången på fyra år så jobbar vi inte tillsammans, K och jag. Det känns trist och konstigt (…det tycker vi båda, tro det eller ej)! Fast roligt också såklart. Jag gläds med honom! Spänningen i att lära känna nya människor och få lära sig nya saker. Jag känner många av hans blivande kolleger (jag har jobbat där också, under mina 21 – ! – år i Västerås, 8/1 1990 klev jag in på ABB första dagen som anställd och det känns helknasigt nu, jag är ju fortfarande 27 år :)) och vet att där finns bra folk och mycket intressant att göra.

Lycka till, v’ännen!