en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för september, 2012

a very long way from Manhattan

Gossip Girl på förmiddagen och Lars and the Real Girl på eftermiddagen – det var kontraster, minsann.

Liten blyg Lars, 27 bast, svenskättling på amerikanska landsbygden, hittar mot alla odds kärleken. Kärleken råkar vara en docka. Historien om hur Lars och hela det lilla samhället där han bor tar emot dockan Bianca är annorlunda, knäpp, absurd och alldeles underbar. Bonus också för ett av de finaste läkarporträtten jag sett i filmhistorien.


Stackars Suzann… ;)

…hon tror nog att vi ska på bokmässa och bara glittra och glamma oss onsdag – lördag. Nu kommer hon också att inse att jag tvingar med henne på träning och sauna på kvällarna. MYYYYYYS!


veckans träning

Den här veckan har jag fått ihop 370 svettiga minuter, att jämföra med mitt veckobeting som är 210. Känner mig mer än nöjd. Mindre smärtor av alla krämpor (från scolios till dåliga knän), piggare trots hög arbetsbelastning, jag känner mig STARK och den känslan är svårslagen.

Kristoffer och jag fortsätter att träna styrketräning ihop (men promenadpassen gör jag ensam – i dag blev det svettig SVETTIG vända framför ett avsnitt av Gossip Girl igen) och det fungerar hur bra som helst. Vi är bra på olika saker – han är starkare på armar, bröst och axlar, medan jag klarar mer på benövningar och ”nederrygg/core” (se första delen av filmen – det där är min favoritövning. den är tuff och sååå sköööön! att göra den riktigt långsamt och exakt, det är en njutning. man ska aldrig aldrig underskatta vad man kan åstadkomma med bara sin egen kropp som belastning. mage kör jag dock på annat vis, det där ser lite väl elakt ut).

Det är så mycket roligare när man är bra på olika saker, det blir en sporre! Det vore inte alls lika kul för mig om han vore fullständigt överlägsen på allting. Jag hoppas och tror att han tycker likadant.


ännu en perfekt kombination

Petra Marklund (September) gör musik med bl a Jocke Berg från Kent. Gillar!


höstens första

Vi fortsätter tulla på vedhögen som blev av björken och tallen som vi tog ner förra våren. Undrar hur många år den räcker, den är STOOOOOOR! Det finns mycket med hösten som jag INTE älskar, men detta är alldeles underbart.

En riktigt fin konjak efter maten är som pricken över i framför brasan…

Mando Diao gör Fröding på radion som ljudkuliss. Si där, en fin höstkväll i Brukshåla, då är det alldeles OK att Kulturnatten regnade inne.

Men i morgon vill jag gräva lökar, så då skulle jag vilja beställa sol, tack. Verkställ, kosmos!


när träden blir gula blir jag grön

Det där med att välja doft är en hel skola i sig för parfymnördar. Jag är nog mer intresserad av dofter än genomsnittet, men jag har två RIKTIGA parfymnördar i vänkretsen och jag är långt från deras nivå, så jag törs inte kalla mig nörd.

Man talar om ”gröna” dofter. Jag har alltid tyckt om dem på andra, men jag har alltid dragits mer till det varma vaniljhållet för dofter på mig själv. Lustigt nog så verkar det vika nu, de senaste två dofterna jag har köpt (Versaces Versense och nu Maison Martin Margielas ”untitled”) är definitivt gröna.

”Untitled innehåller noter från den sällsynta växten Galbanum som kombineras med rökelse, apelsinblomma, vit mysk och cederträ i en unik doft.”

Galbanum? ALDRIG hört talas om! På bilderna ser den ju nästan ut som kummin… eller nån sorts loka. Nåväl, det luktar i alla fall gott, så nu sitter jag här, nytränad och nyduschad, och nosar på mig själv. Det är något lite androgynt unisex över doften, jag antar att det passar min skogshuggarimage 😉


en lördag i september

I dag är det 31 år sen pappa dog. Numera känns det helt absurt att minnas att jag ens hade en pappa, och jag har svårt att föreställa mig hur det vore att ha en nu, som vuxen. Fast ibland, ofta, när jag hör andra runt mig prata om sina föräldrar så blir jag lite lite avundsjuk. I alla fall när de där som har friska föräldrar berättar om roliga saker de gör tillsammans, om hjälp de får/kan få och… ja, allt sånt.

Det har varit en väldigt tung vecka på jobbet med inlämning av Viktiga Anbudet (första vändan för mig, får feedback på tisdag, men det är då det, nu unnar jag mig att känna mig fri i några dagar), jag slet som en tok och hann i tid och det blev inte ens ett hastverk, det där som jag lämnade in. Det är jag mäkta stolt över eftersom jag började för bara några veckor sen – alla andra började i juni, de flesta har jobbat heltid med det sen dess – jag fick två dagar i veckan under september.

Träningen går jättebra, jag tror att det är en av nycklarna till att jag orkade det jag orkade, trots sömnbrist och krav på att hinna annat OCKSÅ.

Nu får jag drömma om sånt här ett tag:

 

 


ännu en investering i min hälsa

Min arbetsplats har, som så många andra arbetsplatser, en pott för bidrag till friskvårdsaktiviteter. Man kan lämna in sitt kvitto för gymkort och liknande och få tillbaka en del av kostnaden. Minns inte hur mycket, men tror att det rör sig om strax över 1000:- per år, pengar som jag sällan kommer ihåg att plocka ut.

En gång i veckan får vi besök av en massör. Jag har aldrig testat, men hon sägs ha starka nypor och vara väldigt duktig. Nu har jag bokat en tid hos henne om två veckor, en hel timmes massage beställde jag. Dit ska min friskvårdspeng för 2012 gå! Jag ska köpa ett klippkort med fem timmar massage. Tjohoooo! Det kommer min scolisrygg att ÄLSKA.


ibland är jag grym

Mindre än fem timmars sömn två nätter på raken, stress stress stress på jobbet (i dag stängde jag och J in oss i ett akvarium på ”fel” våning hela dagen för att få jobba ifred) – ändå drog vi av ett GRYMT stenhårt jabbadabbadooooo-styrkepass i kväll.

Fast man kanske ska byta ordet ”ändå” mot ”kanske just därför”. När man är trött och PMS:ig och egentligen vill sparka något HÅRT, det är då man alldeles speciellt behöver få träna skiten ur sig.

4 x 20 på 90 kg benpress. Det är jobbigt, mwn inte nog jobbigt för att det inte ska vara dags att höja lite 😉 Nu är Ks löpsäsong över (åtminstone tävlingsmässigt), så nu hoppas jag få med honom till gymmet tre gånger i veckan. Kör vi som i kväll tre gånger i veckan, ja jäklar – då blir det snart resultat!

jag köpte visserligen nya träningskläder i dag, men…


när gav du din kvinna en bågsåg senast?

I dag blev det ingen promenad trots goda föresatser och finfint kvällsväder. Jo, en liten, mer nyttobetonad – vi tog en massa sorterade sopor och gick till återvinningsstationen och sen gick vi och handlade. Det var ju jätteskönt ute… och trädgården… hm… raskt ditchade vi planer på promenad respektive cykeltur och tog oss ännu mer röjtid i trädgården istället. K började kasta ut blåkorn, men jag kände för nåt mer… KÖTTIGT.

Fram med såååååågen!

Såga, släpa, såga, släpa. Det bor något primitivt i mig som ÄLSKAR det. Nu är vi några småträd färre igen. Ännu fler ska bort, men det blir en annan kväll. Så kul att man vill stå och såga när det mörknar är det inte 😉

50 minuters såga-släpa-såga-släpa blev det. Jaja, jag drog en del rötter också. Kan inte låta bli. Ska man gå efter hur mycket träningsvärk jag har efter helgens slit så är det hårdare träning än gymmet. Och, på sitt vis, roligare och skönare. Jag älskar’t.


september i trädgården

Den här helgen har bjudit på lite annorlunda träning. Jag har dragit tistlar och spirearötter så att svetten har sprutat. Kände att jag hade träningsvärk de luxe efter gårdagens vända, så i dag var det på’t igen. Träning som ger resultat i form av en enorm ogräshög är ju inte det sämsta.

Det är bl a här vi kämpar, det ska bli gräsmatta så småningom, men alla år då förre ägaren lät det växa igen har gjort att det är massor massor av rötter som måste bort först. Klasespirea är helt otroliga buskar (på det dåliga sättet, åtminstone om man vill ha bort dem! de tar över a-l-l-t-i-n-g!), rötterna skjuter iväg många många meter, och så kommer det skott på skott på skott. Det är andra sommaren vi håller på! Vore det inte så mycket sten och skräp i marken så vore en jordfräs förmodligen det snabbaste alternativet. Fast då bommar man ju motionen 😉

I dag tog vi ner hängmattan också (ja, efter att bilden togs, då), uhuhuuuu. LÄNGTAR tills det är dags att plocka fram den igen!

Sen var det dags att låta axlar och armar jobba – vi passade på att plocka in ved så att den får torka! Många fina brasor blir det i vinter. K drog den med skottkärran till källarfönstret, där jag sen tog emot och staplade i ”vedhörnan”. Vi tog ner en tall och en björk förra våren, blir kul att se i hur många år dessa två (stoooora) träd förser oss med värme och mysfaktor.

Eken vill ha barn! 🙂 Varje vår drar jag MASSOR av små ekskott, det räcker med vår stora fina ek tackar-så-mycket. Fortfarande inget gult i den. SKÖNT. Jag älskar när den grönskar.

Jag försöker lära mig att tycka om hösten (ja, jag gillar den, men bara fram till mitten av oktober, sen kan jag gärna snabbspola till mitten av april igen, och JA, jag hoppar t o m gärna över jul och nyår, så knasig är jag) och se det som är ”höstvackert” i förgängelsen… Här är den en av våra Rhododendron som får modella. Ja… tja… NEEEEEEJ! Jag vill ha VÅR IGEN. Det hjälps inte.


hej vinter, jag är redo

Det där med att få tillbaka på skatten på mammas dödsbo hade jag gärna varit utan (ja, det är väl otrooooligt bra att det inte blev kvarskatt, men jag hade ju onekligen hellre haft henne kvar i livet), men nu går pengarna rätt in i en investering i min egen hälsa (ännu en gadget till träningsrummet i källaren – ett löpband! hemmalöpband är dyra och otympliga, men detta är bäst i test i all sin relativt plats-snåla enkelhet och priset var faktiskt överkomligt) så med lite tur så blir det så bra det kan bli av de där pengarna.

Mamma var en hamster. Ibland kunde hon se det själv, och skratta lite åt det. Andra gånger (för det mesta) blev hon lite sur och fräste att det minsann inte var så lätt när man aldrig visste när man skulle få hjälp att handla nästa gång (det var faktiskt lite onödigt, hon fick hjälp även om hon gillade att muttra om det där).

Vad man rent krasst kan konstatera är i alla fall att vi tömde hennes lägenhet i november-december, och nu i onsdags var det första gången sen dess som vi behövde köpa toapapper igen. No further comments 😉


jaja, det var åtminstone värt ett försök

Blir det kul att cykla i källaren om man får göra det framför en av sina favoritsåpor (Gossip Girl)?

Nej, tyvärr. Det blir det inte. Och trots att jag fyndade cykelbyxor med stoppning för halva reapriset (man är ekonomisk ;)) så gör det ooooooont ni vet var.


han glittrar som guld…

…min fina kattfabror Astor. Att få ligga i våra sängar – och dessutom kunna jäsa i en solstråle – det älskar han. Oftast är det stängt in till sängkammaren, men i dag lade jag mig och *host* läste en stund på eftermiddagen, så då fick de följa med.

Kristoffer är i Stockholm och springer halvmara. Jag hade nog också tänkt följa med först, men jag är fortfarande lite halvsänkt efter en rejäl migränvända i går, och så hade jag faktiskt en massa jag ville hinna hemma.  Har naturligtvis inte gjort hälften av det jag tänkte än, men en hel del pyssel har det blivit. Kvällen är ung 😉

 

(ser ni att det är lite rörelseoskärpa på ena tassen? sekunden efter sträckte han sig fram och klappade till Spockissen som råkade hoppa upp i sängen precis när jag tog bilden. DET ögonblicket, som såg rätt kul ut, missade jag såklart.)


där barn jag lekt

När jag föddes bodde vi på Herrhagen i Karlstad, i en lägenhet utan egen toalett och badrum, det delades och låg ute i trappuppgången. Mamma behövde inte ta hand om en bebis så JÄTTELÄNGE (ja, jag skriver mamma, min pappa – född 1923 – tillhörde inte den generation som rutinmässigt engagerade sig i spädbarn) under de rätt risiga förhållandena, efter några månader flyttade vi till en modern tvåa på Kvarnberget. Joy and happiness! Där bodde mamma kvar ända tills i september förra året (inte i tvåan dock, vi bytte till en trea när jag var elva år). Rent tekniskt så dog hon på Kvarnberget också, trots att hon hade flyttat till Molkom. Sjukhuset ligger också på Kvarnberget, på gränsen mellan Kvarnberget och Sommarro.

Kvarnberget var en underbar plats att växa upp på! Nära till skogen (två olika skogar), nära till älven (…fast där kanske man inte tycker att barn ska leka), massor av kullar och berg och lekplatser – både riktiga lekplatser, och såna som blev lekplatser mest på grund av vår egen rikliga fantasi. Törnrosdalen, Spökdalen, Ölberget – vi behövde inte gå långt för att hitta stans bästa pulkabackar.

”Skyddsrummet” var alltid lika spännande. Vi lekte ofta alldeles ovanför ingången på bilden. Jag, Åsa, Kajsa, Karin, Anne-Sofie… Lasse, Håkan och Hasse var storebrorsor. De lekte också där med oss fastän vi var små skitungar (två år kan göra STOR skillnad i vissa stadier i livet).

Åsa och jag i Postparken. Vet inte vilket år det var, men tippar på 1974-1975 nånting. Jag älskade de där träskorna, även om man kan ha synpunkter på det där med att ha rosa knästrumpor i dem. Och så var jag sååååå avis på Åsas gröna glasögon! Numera är det mest bara en gräsmatta kvar på den här platsen. Plaskdammen är igenfylld och det var MÅNGA år sedan kommunen tog bort gungorna. What a waste!

Det är mycket som är svårt med att vara barn, men Kvarnberget är en plats som jag alltid kommer att minnas som ett paradis för ungar. Det är mycket roligt och intressant att få läsa Karis berättelse efter så många års nyfikenhet på vad som egentligen döljer sig där bakom muren.


men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre

Kickis  krönika – yaaaaay!


längtan

Man ska leva NU, men bland måste man få drömma lite framåt. Drömma om en vecka när anbudet är (ska vara…) inlämnat, en vecka innan jag börjar på min nya avdelning, en vecka då vi för första gången besöker Grekland – Rhodos. Det finns mycket att se och göra där, men det som lockar mest alldeles nu är ”jag, solstol, en hög med pocketböcker”. Kasta in underbara saker som ”hotellfrukost”, ”grillspett”, ”HAV” – ja jäklar. Homerun!


blödig, blödigare, Siv

Vi tackade av en kollega på förmiddagen. Hans nuvarande chef – OK, från och med i dag före detta chef – är en av mina före detta chefer också. En av de före detta chefer som jag uppskattar allra allra mest.

Jag snubblade in i hans talskrivande imorse och sa några väl valda ord om kollegan som slutar (en människa med en sån energi och ljus livssyn som ändå aldrig trillar ner i diket och blir till en klyscha, det är en svår balans som få människor klarar) och när chefen så höll talet så sa han ”En VIS kvinna – eller ja, det var väl en SIV-kvinna – sa att…”

…och då började jag böla. Vis. Siv. Det var Ronny som stod i rampljuset men den där rara passningen till mig satt som en smäck. Ni anar inte hur jag behövde den. I måndags blev det en sån där från-åtta-på-morgonen-till-nio-på-kvällen-dag med anbudet igen, och det tär! Jag blir trött, ledsen och fylld av känslor av otillräcklighet! Det BORDE ju vara tvärtom när de nu sliter in mig på slutet och refererar till mig som den räddande ängeln, men det funkar inte: det är bara trött och ledsen jag blir.

Sover kasst, vaknar hela tiden. Tänker anbudet-anbudet-anbudet-anbudet. Tycker lite synd om Kristoffer som får en tråkig sambo igen (det känns ju som om det bara var alldeles nyss som jag vaknade upp ur dimman efter alla år med mamma-oro), men hoppas att jag snart blir som folk igen.

Det är tur att man får garva lite på jobbet också. Min f d chef och jag – ja, han som jag skriver om häruppe – skriver på ett av anbudsdokumenten tillsammans. Mitt tangentbord funkar lite so-so, så mina ”v” har börjat försvinna. Måste korrläsa det jag skriver vääääldigt noga, och det hade jag glömt häromdagen när jag mailade honom, ”Vad STÅR det?” undrade han, och ungefär trettio sekunder efter att jag hade förklarat det där med tangentbordet så kom det ett mail. Han skickade några ”v”. Ja, vi kanske har torr ingenjörshumor, men när man sitter och är rätt trött och less så kan man skratta vääääldigt mycket åt en sån sak.


det bästa passet är passet som blir av

Bea jobbar lite med Lanefeldt (ja, DEN Lanefeldt – ”kniiiiiip”, ett riktigt energiknippe fortfarande) och hon peppar Bea att träna med orden ”en halvtimme om dagen, det är allt som behövs”.

Sure, vill man springa en mara så krävs mer än så, men för en medelålders kvinna som är lite tung i gumpen är en halvtimme icke att förakta. Det finns nåt mycket trösterikt i det, alla de där tunga dagarna, att man inte MÅSTE köra tokpass. En halvtimme, liksom. Det klarar man!

I dag behövde jag emellertid 40 minuter(* för att fylla veckans beting, och jag måste erkänna att i dag var en dålig dag, jag körde inte en minut mer än dessa 40 minuter! Roddmaskin och hantlar. Svetten sprutade, men kul och energiskt kändes det INTE.

Nyser påfallande ofta, det gillar jag inte alls. Många är förkylda nu, jag har inte TID! Vill inte spräcka träningssviten, nu när jag äntligen är igång (även om det nu var motvilligt i dag).

Måndag är egentligen gymdag, men i morgon har vi kvällsmöte – GRRRRR! – på jobbet, så jag tvivlar på att vi hinner hem i tid. Så kan det vara. Vi ska jobba över lunchen, så lunchpromenad spricker också. Vi får se om jag kan smita ut en stund ändå, jag blir körd i huvudet om jag ska sitta inne från 8-20.

från gårdagens promenad…

*) OK, det blev extrabonus i går i form av vår tvåtimmars långpromenad runt Söder, men jag tyckte att vi gick lite för långsamt för att jag riktigt ska vilja räkna det som träning. Minst 5 km i timmen ska jag hålla för att få räkna promenader som träning har jag bestämt.

 

(jag skriver lika kasst och oinspirerat som jag tränar i dag, känns det som. uff.)


när man känner sig som en bondkanin från landet :)

I går kväll var det dags för att möta ett halvnytt tjejgäng för middag på Teaterbrasseriet. Jag åt en fisksoppa med aioli – väldigt gott!

Bea – som var den enda jag kände sen förut – är så där löjligt snygg att man inte kan se sig mätt på henne. Det är INTE roligt att sitta brevid henne på en bild, men det bjussar jag på. Hon har modellat en hel del, både som ung och som ”vuxen” 😉 Fotogenique har jag aldrig varit. Som tur är så tycker jag att jag duger rätt bra ändå 😉

Yvonne och Malin. Ja, det är sleeka citykatter, man känner sig som fröken svennebanan från landet brevid de här tjejerna, men det göööör inget. Vi har jättetrevligt!

Efter middagen traskade jag mot Söder, där jag skulle träffa Kristoffer hemma hos hans kusin Johan. Det blev en halvtimmes rask promenad genom ett mörknande Stockholm som var så där sensommarvackert att man inte riktigt visste hur man skulle bete sig – det var en kväll man hade velat spara på burk! Tänk att kunna plocka fram den i november och öppna den försiktigt då…


Njuuuutning

Vi sov hos Kristoffers kusin på Söder och köpte frulle på Rival. Sååååå värt priset. Inget att göra varje dag, eller ens varje vecka, men när man gör det…. Ah.

image

image

image


två bra nyheter

1) Kanonbra styrketräningspass i dag. Vi tog i så att svetten sprutade, det kändes alldeles precis så som jag har längtat efter att det ska kännas.

2) Tre jobbdagar inbokade med mitt nya team i Berlin i slutet av oktober! Wooohoooo!

de här brudarna sitter på en kaj vid en kanal i forna Öst-Berlin och näckar året runt – Östtyskland, nudismens gamla hemland 🙂


inte så kaxig

Nu börjar de, helvetesveckorna när jag är dubbelbokad å det grövsta. Uppstartsmöte i går —> stress i själen (hahahaaa – det var till råga på allt två olika chefer som trodde att de hade fått mig två dagar per vecka, m a o så är jag rent teoretiskt uppbokad nio dagar per vecka nu ;)) —> många vakna timmar inatt. Somnade vid fyra-snåret i morse, sen upp igen, klev in på jobbet strax före 08.00 – stämplade ut igen kl 20.20. Jo, jag unnade mig 20 minuters rask promenad på lunchen, det behövde jag för att hålla mig vaken. I går jobbade vi hela lunchen, och jag blir jäääätteseg på eftermiddagen då. Efter lunchpromenaden i dag rasslade det på riktigt bra och jag fick massor gjort.

Det är det där med sömnlösheten som oroar mig lite, annars ska det nog funka. Många av småbarnsföräldrarna på jobbet är förkylda nu och jag vill iiiiiinte bli smittad av dem, småbarnsvirus är GRYMMA! Så länge man sover bra och spritar sig duktigt brukar det gå ganska OK, men jag vet vilket lätt byte jag blir för minsta lilla virus när sömnen sviker… men nu ska jag inte oroa mig för det OCKSÅ. I natt fuskar jag med sömntabletter, så får det bli! Efter fyra timmars övertid är jag så uppe i varv att det kommer att skita sig kapitalt annars.
Kvällens planerade träningspass frös inne (när man kommer hem från jobbet strax före 21 är det rätt svårt att motivera sig för en timmes promenad), men i morgon ska vi till gymmet och tanka endorfiner igen. Jag hoppas att kvällens massiva insats gör så att vi kan åka hem i tid!

Ja, ni ser. Så här rolig är jag nu. Jobb och träning. Så får det vara en månad framöver (men JÄKLAR om de drar in mina två semesterdagar kring bokmässan, då blir jag inte go’ att tas med!)


ja. det regnar. och?

Man kan ta en fotopromenad i regn också. Och njuta av att det åtminstone är myggfritt i skogen när det regnar. Och passa på att göra indianskutt och hoppsasteg som ingen ser i skogen för det… regnar. Och så kan man hämta paket med böcker att läsa när det… regnar. Ja, men ni ser. Allt stannar inte när solen sover.

När jag kom hem så såg jag genom köksfönstret att solen sken… lite. I två minuter. Om den börjar göra det igen lite senare så kanske det blir en sväng ogräsdragande i trädgården. Det finns en gräns för hur klämkäck jag vill vara i regnet i dag 😉

I dag passade jag på att ta en sväng runt hembygdsområdet innan motionspromenaden tog vid.

gammal offersten med modernt monetärt offer i lilla skålen

hjärterummet är låst i dag

…som vilken midsommarafton som helst 😉

vårt lilla bad/gym, tyvärr stängt på söndagar!

långt därborta ser du herrgården

Sillens matte bor på nionde våningen och får just nu nya fönster, så Sillen bor hos oss tilsl det är färdigt, för säkerhets skull. Sillenär, ööööh, nämligen lite äventyrlig och IIIINTE rädd för höjder. Sillen och Spockissen bråkar, leker och tvättar varandra. De är så goa att se tillsammans de där två.men… men… SOLEN! 😉