en kvinna, två katter och en massa tjöt

kattsnack

hmf

julen2013

(upphovsmänniska okänd)

Kompisen, som bara by the way har världens sötaste kattunar till salu, tycker att jag ska satsa på en crazy-cat-lady-julgran i år. Hmf.

Är det nu jag kan titta på K med blöt blick och pipa ”två katter gör ingen jul”?


Astro?

astro

Jag är ju inte dummare än att jag vet att det finns folk som tycker att det är tokigt att en vuxen människa kan bli så sorgsen av en katt. Som tur är finns det folk runtomkring som ser det annorlunda (och många av er läser här – tack igen för all omtanke). De här vackra rosorna kom från en annan kattälskare som såg oss som Astors föräldrar (aller Astros, som tanten i blombutiken råkade få det till). Jag förväntar mig absolut inte att folk ska skicka blommor, men det är alltid lika skönt att bli tagen på allvar. Det tror jag att alla kan instämma i.

Jag är heller inte dummare än att jag vet att det inte bara är Astor som kommer ut genom tårkanalerna nu. Vi har haft tuffa två år med sjuka och döende föräldrar, det tär. Det tär också att det var just Astor som var den tröstande katten, han kunde sova djupt men tvärvaknade av minsta snyftning. Spetsade öronen, lokaliserade vem som grät, och kröp sedan upp i knäet för att trösta. Näsan ner i hans silkeslena päls. Det löste inte orsaken till sorgen, men var mer tröst än den som aldrig har älskat ett djur kan ana.

Jag fick ett mail från en kollega som miste sin far för några månader sedan. Hon skrev att tanken på min förlust av Astor fick henne att börja gråta på ett sätt som hon inte gjort sedan faders begravning. Hon behövde nog den gråten. Tanken på ett älskat husdjur kan lätt bli en katalysator, kärleken till till synes simpla djur kanaliserar annat av djupare slag och det tror jag är oerhört värdefullt.

Astor var ju med redan första gången mamma fick cancer hösten 2001. Jag jagade bilder av honom i förrgår och satt och läste igenom en gammal dagboks-site sedan den tiden – allting kom tillbaka. Som tur var så kom en del skratt tillbaka också. Jag tog nämligen tjänstledigt på halvtid (och jobbade resten på distans – åkte till Västerås varje fredag för att vattna blommor och hämta mer jobb, inte direkt glamoröst men bästa lösningen just då) och flyttade till Karlstad några månader då för att vara hos mamma och ta hand om hennes gamla katt (mamma låg inne låååång tid och opererades flera gånger). Mötet mellan ungkatten Astor och gammeltanten Stumpan var inte helt utan komiska poänger:

”På nätterna är det full sula, katterna härjar och det är värre än någonsin eftersom Astor börjar bli karl (tror han, iallafall). Han kan inte alls förstå varför inte Stumpan (14 år, steriliserad sedan snart tio år tillbaka) vill snuska sig med honom. Hans brist på erotisk finess blev snudd på pinsam när han helt sonika klev på henne när hon låg och sov, men det är ju inte direkt så att man kan ta honom åt sidan och lite diskret påpeka vikten av ett romantiskt förspel. Han får massor av stryk av Stumpan, men han ger sig inte. Han vill. Imorse blev jag tvungen att skratta, för då låg han en bit ifrån henne och betraktade henne noga. Hon halvslumrade med ett halvt öga på honom ändå, men till slut tog tröttheten över och hon började snarka – och jag svär, hon hade inte hunnit mer än två snarkningar förrän han reste sig och smög upp på henne. Hon kanske bara lurades för hon vaknade iallafall illa kvickt och dängde till honom så att han kved.” /nov 2001

Det blev ingen köttslig kärlek för Astor i Karlstad. Men mycket kärlek från min mamma fick han. När hennes älskade Stumpan dog några år senare så flyttade han dit som ställföreträdande terapikatt. Han var kung hos mamma och han var kung hos oss. A very fine cat indeed. En sann sentida ättling till Hodge the Cat.


vad jag saknar

hans hundaktigt trogna sätt att alltid komma när jag ropade, oavsett hur roligt han hade med det han höll på med
hur han var den absolut enda katten i hushållet som lydde ordet ”nej!”
hans mjuka mjuka fluffiga päls, som dessutom alltid doftade så gott
att han aldrig kissade eller bajsade på fel ställe
hur han spetsade öronen om man så bara viskade ”skinkis”
hans gnölande sätt att ”prata”
hur han spann som en hel V8
oj
jag saknar hela honom


det tar slut här

astor131026

Den här bilden tog jag den 26/10, då anade vi ännu ingenting. Cancer är sjukdomen som förföljer många av oss. Astor har tumörer i bukspottkörtel och lever och måste därför tyvärr få somna idag. Jag kan inte med ord uttrycka hur less jag är på denna sjukdom som tar både tvåbenta och fyrbenta familjemedlemmar från oss. Jag är glad att han var så pigg så länge, men fy tusan så ont detta gör.

kattungeastorAstors uppfödare skriver så fint:

Har inte så mycket att säga som inte redan har sagts. Tårarna rinner och maktlösheten över denna sjukdom bara växer. Jag känner med dig. Glömmer aldrig när vi hittade dig hos Astor på utställning i Västerås. Du satt där hela dagen och bestämde dig för HONOM innan vi åkte därifrån:-) Astor är speciell även för mig då han är från vår 1:a kull.
Astor har haft ett kanonliv hos människor som älskat honom för den han är. Han blev lite personifierad som Astor von Ulvborgen och det har jag verkligeb uppskattat!
Kommer sakna honom genom dina små inlägg här i FB Siv men det är inget mot vad ni kommer att göra under en lång tid.
Tack för att Astor har fått vara så älskad♥♥♥♥♥


fortsatt tufft

kelgrisen

Telefontid med veterinären, det ser tyvärr ganska mörkt ut. Han har vätska i buken, det kan både människor och djur ha av många anledningar och för en katt är det ofta ett tecken på svåra och icke behandlingsbara sjukdomar. Han har ätit lite och är piggare än igår, så det är inte djurplågeri att låta honom få hänga med till imorgon, då är det vardag och ordinarie personal är på plats – då blir det ultraljud och analys av vätskan. Är det en tumörsjukdom så behöver han få somna in, men är det en behandlingsbar inflammation så ska vi såklart göra allt vi kan.

Astor är världens största kelgris så vi fryser utan honom. Både inuti och utanpå. Det är lite tufft nu. Minsta katten är väldigt pipig och ropar efter honom. Katter är inte direkt kända för att vara sentimentala, men nog känner de av att någonting inte är som det ska.


en konstig dag

Jag trodde att detta skulle bli en stilla dag med kontemplation över död mor, far, halvbror, lilltjej, svärfar och alla andra som fattas mig – men nu blev det annorlunda. Astor har varit småhängig i några dagar, igärkväll började jag bli orolig och strax efter sju i morse gick jag upp och ringde akuten på djursjukhuset i Strömsholm. Det var smått kaos i Strömsholm idag, så en av djurskötarna satte dropp på vår älskade katt och sen fick vi vänta i sju timmar på veterinären. Timmarna segar sig fram när en sitter där förtvivlad och ingenting kan göra, men trots att Astor var jättesjuk så var de andra djuren ännu sjukare – inget att göra åt, bara att acceptera och ta det lugnt.

droppastor

Så dålig som han var i morse så trodde jag att vi skulle få gräva ännu en kattgrav innan dagen var slut och så hade det nog kunnat bli om vi inte hade åkt in. Han har en del värden som är mycket dåliga, men de är långt från entydiga och det kan rent av vara så att han blir fullt frisk. Tack gode gud för försäkring men också för undansparade pengar. Detta kommer inte att bli billigt. Astor har varit en utomordentligt bra affär för Agria, jag har betalat mer än 15000:- genom åren och han har aldrig förut varit sjuk. Har inte stort hopp om att få mycket nytta av försäkringen men hoppas såklart på att det hjälper LITE.

Denna älskade katt. En stor, snäll och vacker björn. Jag vill inte mista honom nu. Han ska fylla 13 år i januari så han är ingen ungkatt precis, men fram tills nu har han varit så pigg och fräsch att detta kom som en stor stor chock. Han är kvar på djursjukhuset, men veterinären hoppas på att han ska bli frisk nog att vi ska kunna hämta honom på måndag (tur det, för jag ska till Tyskland på tisdag och även om K är världens bästa husse så skulle det kännas jättejobbigt att åka om Astor är jättesjuk fortfarande).

Håll en tumme eller två.


en SÅN vecka

130830Han är fin, han den där. Han orkade le så här fint mellan urnsättning och bouppteckning. Gråt och skratt omvartannat, så har de senaste dygnen varit och så är väl detta jordelivet. Nu hoppas vi få lugn och ro. Ingen mer sjukdom bland närstående på LÄNGE, tack.

Vingarna? De sitter på en vägg i en liten tunnel i Skövde.

——————-

Det blev en tung vecka på flera vis, liten Iriis har levt på övertid ett bra tag (aldrig hade jag väl trott att hon skulle vara så pigg så länge när hon kom till oss för 2,5 år sedan när mamma blev för sjuk för att kunna ha kvar katterna), men i tisdags kväll åkte vi till veterinären för att ge henne en sista spruta. Allt gick fint men nog var det sorgligt. Vi hittade en vacker viloplats under en stor syrénbuske i trädgården och förrättade en fin liten begravning till hennes ära.
Ritualer. De behövs.

iriis19611