…räddaren i nöden

Dåligt kaffe är nästan värre än inget kaffe alls. Dåligt kaffe är liksom en möjlighet som bara faller platt. En förolämpning. Ett antal bortslösade kaffebönor som förtjänade ett mycket bättre öde.

Vi har bytt både kaffeapparater och kaffeleverantör på jobbet. Nu är människan av naturen trög och förändringsovillig, vi ingenjörer sägs ibland vara ännu trögare och mer konservativa än de flesta – uj uj. Ingen bra kombo. Trög eller ej, kaffet smakar skräp. Bittert. Våra tyska kolleger är avundsjuka för att vi har GRATIS kaffe, men jag själv betalar hellre om kaffet åtminstone är gott.

Enter Millicano. Strax efter att De Dåliga Kaffeapparaterna besegrade kontoret så fick jag ett Buzzadorerbjudande om att testa Millicano, Gevalias nya lyxiga snabbkaffe.

Snabbkaffe har normalt varit ett nödrop för mig. Något jag alltid bunkrade upp med i resväskan inför utlandsjobb (tänk t ex ”Kina före Starbucks-eran”) och eventuellt andra situationer utan kaffebryggare/espressomaskin, men annars något jag helst undvek.

Millicano, alltså.

”Genom att blanda finmalda rostade hela bönor med vårt traditionella snabbkaffe har vi lyckats skapa ett silkeslent, fylligt och aromrikt snabbkaffe.”

Det första försöket gick sådär. Jag lade ut en påse i fikarummet med en post-it på: ”Prova gärna” (urkass mobilbild, jajamensan).

Det tolkade någon som att det var OK att ta hem hela påsen. Hm… OK, varsågod, men det var inte riktigt så det var tänkt. Dit med ännu en påse. Och ännu en. ALLA påsar har hamnat på mitt jobb utom en, som hamnade hos en vän i Sollentuna som inte kom med i kampanjen men som också ville buzza snabbkaffe.

Nu har jag bara en provpåse kvar, den kommer också att hamna på jobbet för nu har Millicano blivit ett självklart inslag för mig och jag har lite fnissande insett att jag faktiskt blir irriterad när det inte finns där. Alla som har testat tycker att det är jättegott. Jag använder det som ”extra krydda”, för vårt automatkaffe lyckas med den tveksamma bedriften att vara surt, bittert och svagt på en och samma gång – så nu adderar jag ett antal teskedar Millicano i varje kopp. Det blir helt OK då.

Millicano slår fortfarande inte det ljuuuuvliga som kommer ur min espressomaskin här hemma, men det är smakrikt och helt klart det bästa snabbkaffe jag testat hittills. Högt betyg från mig (och kollegorna).

PS LITE pinsamt är det att Esko, stackars grabben som fyller på våra nya kaffeapparater och därför har blivit ”the messenger” som alla skjuter, alltid lyckas komma förbi varje gång jag pratar skit om automatkaffet till förmån för Millicano. Uuhuuuuu. Det är ju inte hans fel att han måste leverera skräp I början påpekade han lite trött att han levererar det kaffe vårt företag är beredda att betala för – alldeles sant – man nu orkar han inte ens säga det längre…

29 mars, 2012 | Kategorier: mat | 2 kommentarer