en kvinna, två katter och en massa tjöt

Uncategorized

mellow mello

Vi är många som tittar och tycker. FB-flödet fylls med vad som på sina håll nästan blir till en mello-chat. Kul tycker jag! Det som fascinerar är hur många som gör en grej av att de INTE tittar. En hel bunt som lördag efter lördag, ofta flera gånger per kväll, berättar att de INTE ser skiten. En sorts meta-mello i sig. Då har mello ÄNDÅ vunnit tycker jag. Moaaaahaha, mello will get you in the end.


det där med att alltid ha något att längta till

snart!

jcs


på resande fot…

…via DVD-spelaren. Jag åker till New York genom Gossip Girl säsong 5. Man försöker ignorera det ymniga snöfallet utanför fönstret!

nyc09

Central Park 2009. Yes, som i alla filmer. Riktigt härlig plats.


Stenstorp t o r

Svärmor fyllde 65 i fredags, så vi satte oss i bilen och körde ner till Stenstorp direkt efter jobbet. Trafiken flöt på oväntat bra, jag var lättad över det.

roadtr3

Äääääntligen fick jag se ”Falköping City”! En riktigt rar liten stad med väldigt många vackra hus, och utanför banken satt två goa bästisar. Jag kände mig som sju år igen (”jag vill KLAPPA! VIIIIIIIILLLLLLLLLL!”) men så gör man ju inte. Uuuhuhu. Vi avståndsflörtade lite, vovvarna och jag, innan jag motvilligt gick vidare.

roadtr2

Svärmors gamle Pim börjar bli gammal. Han är inte lika elak som han ser ut (han VAR ganska elak förr, men åldern har mildrat hans heta känslor) men han har så skön uppsyn med sitt hängande ögonlock. En kultkille.

roadtr1

När vi åkte hem i dag sken solen. Mycket vackert.

Temperaturen var underlig, det gick från -7 till – 17,5 på bara några mil strax utanför Laxå. Så höll det på hela vägen hem sen, upp och ner, upp och ner.

roadtr4

Hemma i Brukshåla var det julmarknad, och jag började undra om jag var full, men nej – nån hade släpat dit en renstackare. Den stod bunden utanför Systembolaget och åt lavar. Ja jäklar.


tji blodgivare

Nehej, det var visst väldigt svårt för mig att få bli blodgivare igen efter min sjukdom. Först sa de att jag aldrig mer skulle få lämna blod, men de ändrade sig efter en stund (men då hade läkaren redan kläckt ett par ”åh, jag är så glad att det gick BRA till slut” för mycket, hon tryckte så mycket på det att man kan undra om jag var halvvägs till palliativa enligt journalen. nä, hon försökte väl bara vara trevlig, men om man som jag, i mitt tycke, kommit jäkligt lindrigt undan så låter det bara konstigt när nån säger så alldeles för många gånger) fast jag fick verkligen TJATA.

Jag har just fått en stor fet bakläxa på ferritinet, och uppmanas att äta järntabletter. Mitt Hb är alldeles OK. Men alltså (tjäääära läkarvänner) ferritin är väl ett protein? Hur förbättras det av järn? Eller är det så att kroppen stimuleras att bilda mer ferritin om det finns mer järn att ta hand om?

Jag är clueless, jag äter redan både järntabletter, gott om vitaminer och en mycket järn- och vitaminrik kost. Och ja, jag ser till att äta mitt järn utan att sumpa upptaget med kaffe eller mjölk. Jag tar däremot gärna min tablett ihop med en orange frukt. Hjälp?


bla bla bla bla

Jag skrev ett långt inlägg om saknad och om goda vänner som dött alldeles för unga, men jag har skrivit det förut, igen och igen och igen. Meningslöst!

Jag nöjer mig med att konstatera att Mando Diaos album Infruset (snabbgenomgång av låtarna nedan) är underbar tröst i saknad och novembermörker, och så skickar jag omtankar till de som ska på syster Karins begravning i morgon. Kyrkan är underbar, där har jag också tagit farväl av en mycket speciell vän.


men ojsan

Det HÄR började jag längta efter nu: