en kvinna, två katter och en massa tjöt

en vecka senare…

…är blommorna fortfarande lika fantastiska. Jag har ingen jättekoll på rosor, men något liknande har jag aldrig fått förut. Spockissen vill helst äta dem (han älskar allt grönt som doftar gott) så vi kan aldrig lämna dem ovaktade. På nätterna får de sova bakom en skåpslucka, men så snart vi kommer hem tar jag fram dem igen.

131112

Jag har varit orolig för hur jobbet ska drabbas av sorgerna sen i juni; jag sover inte så bra, blir disträ och eländig, men so far so good. Det där som aldrig funkat förr – att begrava sig i jobb för att slippa grubbla – har funkat ganska bra den här gången. Jag törs aldrig aldrig jinxa och riktigt inbilla mig att saker går bra, men i slutet av förra veckan fick jag veta att mina tyska chefer har nominerat mig till en ganska exklusiv ledarskapsutbildning, och jag har blivit antagen. De tror på mig, satsar på mig, det värmer fint. Jag skulle ha åkt till Berlin i tisdags kväll, det ställdes in med 18 timmars varsel (bara att packa upp igen) och jag blev ganska pissed off. Jag hade förberett ETT möte men kastades in i något helt annat med väldigt kort varsel, men det gick också bra. Just nu flyger jag. Vingarna bär. Jag njuter så länge det varar men tar ingenting alls för givet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s