en kvinna, två katter och en massa tjöt

Astro?

astro

Jag är ju inte dummare än att jag vet att det finns folk som tycker att det är tokigt att en vuxen människa kan bli så sorgsen av en katt. Som tur är finns det folk runtomkring som ser det annorlunda (och många av er läser här – tack igen för all omtanke). De här vackra rosorna kom från en annan kattälskare som såg oss som Astors föräldrar (aller Astros, som tanten i blombutiken råkade få det till). Jag förväntar mig absolut inte att folk ska skicka blommor, men det är alltid lika skönt att bli tagen på allvar. Det tror jag att alla kan instämma i.

Jag är heller inte dummare än att jag vet att det inte bara är Astor som kommer ut genom tårkanalerna nu. Vi har haft tuffa två år med sjuka och döende föräldrar, det tär. Det tär också att det var just Astor som var den tröstande katten, han kunde sova djupt men tvärvaknade av minsta snyftning. Spetsade öronen, lokaliserade vem som grät, och kröp sedan upp i knäet för att trösta. Näsan ner i hans silkeslena päls. Det löste inte orsaken till sorgen, men var mer tröst än den som aldrig har älskat ett djur kan ana.

Jag fick ett mail från en kollega som miste sin far för några månader sedan. Hon skrev att tanken på min förlust av Astor fick henne att börja gråta på ett sätt som hon inte gjort sedan faders begravning. Hon behövde nog den gråten. Tanken på ett älskat husdjur kan lätt bli en katalysator, kärleken till till synes simpla djur kanaliserar annat av djupare slag och det tror jag är oerhört värdefullt.

Astor var ju med redan första gången mamma fick cancer hösten 2001. Jag jagade bilder av honom i förrgår och satt och läste igenom en gammal dagboks-site sedan den tiden – allting kom tillbaka. Som tur var så kom en del skratt tillbaka också. Jag tog nämligen tjänstledigt på halvtid (och jobbade resten på distans – åkte till Västerås varje fredag för att vattna blommor och hämta mer jobb, inte direkt glamoröst men bästa lösningen just då) och flyttade till Karlstad några månader då för att vara hos mamma och ta hand om hennes gamla katt (mamma låg inne låååång tid och opererades flera gånger). Mötet mellan ungkatten Astor och gammeltanten Stumpan var inte helt utan komiska poänger:

”På nätterna är det full sula, katterna härjar och det är värre än någonsin eftersom Astor börjar bli karl (tror han, iallafall). Han kan inte alls förstå varför inte Stumpan (14 år, steriliserad sedan snart tio år tillbaka) vill snuska sig med honom. Hans brist på erotisk finess blev snudd på pinsam när han helt sonika klev på henne när hon låg och sov, men det är ju inte direkt så att man kan ta honom åt sidan och lite diskret påpeka vikten av ett romantiskt förspel. Han får massor av stryk av Stumpan, men han ger sig inte. Han vill. Imorse blev jag tvungen att skratta, för då låg han en bit ifrån henne och betraktade henne noga. Hon halvslumrade med ett halvt öga på honom ändå, men till slut tog tröttheten över och hon började snarka – och jag svär, hon hade inte hunnit mer än två snarkningar förrän han reste sig och smög upp på henne. Hon kanske bara lurades för hon vaknade iallafall illa kvickt och dängde till honom så att han kved.” /nov 2001

Det blev ingen köttslig kärlek för Astor i Karlstad. Men mycket kärlek från min mamma fick han. När hennes älskade Stumpan dog några år senare så flyttade han dit som ställföreträdande terapikatt. Han var kung hos mamma och han var kung hos oss. A very fine cat indeed. En sann sentida ättling till Hodge the Cat.

Annonser

2 svar

  1. lisakristin

    Beklagar sorgerna!

    6 november, 2013 kl. 22:07

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s