en kvinna, två katter och en massa tjöt

självmål?

Ibland kan jag filosofera lite kring folk runt mig som tycker om att tala om hur positiva de är. Måste de berätta sånt? Om en är positiv på riktigt rätt in i kaklet/ända in i själen så behöver en väl inte prata om det hela tiden? Då märks det väl ändå?

En del av dem talar dessutom gärna om hur negativ de tycker att jag är. En av dem förklarade på fullt allvar för mig en gång att när hen känner sig ledsen eller arg så ler hen ändå, a la fake it ‘til you make it, för då BLIR hen glad på riktigt igen. Gott så. Det funkar inte riktigt på mig (speciellt inte den gången, när jag var ledsen över mamma och personen ifråga har två kärnfriska föräldrar), och det är tyvärr så att ganska mycket av det hen kategoriserar som negativt i mitt fall är orsakat av att 1) vi har inte samma sorts humor 2) därför förstår hen inte speciellt ofta när jag är självironisk.

Nu inträder det där grubblandet. Mitt metatänk. För hur positiv är egentligen en människa som ofta känner sig manad att korrigera andra, att påpeka hur negativa de är?

Nu skulle jag kunna påpeka detta på ett vänligt sätt nästa gång jag blir korrigerad, men jag struntar i det i det här fallet för jag tror ärligt talat inte att mitt resonemang skulle hitta hem, och då skulle det bara bli ännu en sten i negativ-vågskålen. Eftersom jag stundtals blir irriterad på den här personens sätt att ofta korrigera andra så vill jag inte göra samma sak. Det är självmål. Alla gör vi självmål, men jag låter gärna bli när jag hinner hejda mig och tänka efter.

– och nej, hen läser inte min blogg, jag tror inte ens att hen vet att jag bloggar, så detta är (som vanligt) inget ”hemligt meddelande”. Det är inte så jag tänker när jag bloggar.

Annonser

2 svar

  1. Gnällspiken

    En sådan fejk-positiv människa är helt meningslös och tråkig. Inte värd att ödla ens egen tid att ens tänka på.

    Men jag är ju bara en negativ gnällspik. Eller är jag?

    7 september, 2013 kl. 19:17

    • Du har naturligtvis rätt! Och det funkar att inte bry sig de där dagarna när jag är utsövd och ostressad, men de är alldeles för få 😉

      Ja, är vi? Både du och jag har ju en tendens att bara glida fram lyxigt på livets laxmackor, utan sorger och bedrövelser…!

      8 september, 2013 kl. 13:20

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s