en kvinna, två katter och en massa tjöt

Uuuuuhuhu…

Lördag efter första veckan på nya tjänsten. Jag hade velat dö en smula, några timmar, men nu ger vi oss iväg till Uppsala på ett vänskapsrelaterat styrketräningspass. En god vän som alltid alltid ställer upp ska flytta till annan stad, och då ser man det som att fysiska uppgifter – ja det är precis vad man behöver efter en vecka som denna.

Stress stress stress. Det är inte helt okomplicerat att återvända efter 1,5 år på staben och plötsligt heta ”specialist”, sånt lockar till lust att utmana hos en del även om nästan alla är superfina och jag har haft en klump i halsen mer än en gång när bra människor uttryckt glädje över att jag tackade ja till detta. Alla planer kullkastas av det stressiga anbudet som ofta måste gå före allt (men som för den skull inte får innebära att det man annars skulle ha gjort inte blir gjort OCKSÅ) och det ÄR svårt att säga nej när man får panikmail från någon som ber en granska något när man ser att mailet är avsänt 02.20 på natten. Nu hoppas jag att förutsättningarna slutar ändras, att det kommer till en punkt, för vi är många som har släppt till kvällar och helger de senaste månaderna. Jag ser människor runt mig som alltid klarar ”allt”, till och med de ser slitna ut. Stålmännen/kvinnorna. Då känns det läskigt.

Nånstans hann jag visst fylla år också, som vuxen är det ju en dag bland alla andra, men jag hade bokat en massage hos massören som kommer till kontoret varje torsdag, jag fick ännu en orkidé till min lilla samling och när jag ställde mig för att laga mat så halade Kristoffer fram en mycket uppskattad smörgåstårta också. Mys! Jag hade beställt ett par Dr Martens till mig själv som påpassligt trillade in på alldeles rätt dag. I går kom ett Kristoffer-paket, försenat från leverantör – då fick jag cyklop och snorkel. En välgenomtänkt present, en dröm om nästa resa – när den nu blir, och var den nu går – och något jag ofta sagt ”man skulle ha…” om när vi plaskat runt i havet. Kul!

Inte lika kul är den ekande tomheten i brevlådan. Det där grattiskortet med en katt – alltid en katt – på, det oundvikliga från mamma, det kom ju av förklarliga skäl inte. Man vänjer sig med åren men ibland är det tufft. Jag fick andra kort som uppskattades mycket, men just det där kortet… ja, ni är några fler runt mig som vare sig har mamma eller pappa kvar i livet. Som vet. Karin, Eva, Torkel, Maria och Anna. Det är så det är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s