en kvinna, två katter och en massa tjöt

där barn jag lekt

När jag föddes bodde vi på Herrhagen i Karlstad, i en lägenhet utan egen toalett och badrum, det delades och låg ute i trappuppgången. Mamma behövde inte ta hand om en bebis så JÄTTELÄNGE (ja, jag skriver mamma, min pappa – född 1923 – tillhörde inte den generation som rutinmässigt engagerade sig i spädbarn) under de rätt risiga förhållandena, efter några månader flyttade vi till en modern tvåa på Kvarnberget. Joy and happiness! Där bodde mamma kvar ända tills i september förra året (inte i tvåan dock, vi bytte till en trea när jag var elva år). Rent tekniskt så dog hon på Kvarnberget också, trots att hon hade flyttat till Molkom. Sjukhuset ligger också på Kvarnberget, på gränsen mellan Kvarnberget och Sommarro.

Kvarnberget var en underbar plats att växa upp på! Nära till skogen (två olika skogar), nära till älven (…fast där kanske man inte tycker att barn ska leka), massor av kullar och berg och lekplatser – både riktiga lekplatser, och såna som blev lekplatser mest på grund av vår egen rikliga fantasi. Törnrosdalen, Spökdalen, Ölberget – vi behövde inte gå långt för att hitta stans bästa pulkabackar.

”Skyddsrummet” var alltid lika spännande. Vi lekte ofta alldeles ovanför ingången på bilden. Jag, Åsa, Kajsa, Karin, Anne-Sofie… Lasse, Håkan och Hasse var storebrorsor. De lekte också där med oss fastän vi var små skitungar (två år kan göra STOR skillnad i vissa stadier i livet).

Åsa och jag i Postparken. Vet inte vilket år det var, men tippar på 1974-1975 nånting. Jag älskade de där träskorna, även om man kan ha synpunkter på det där med att ha rosa knästrumpor i dem. Och så var jag sååååå avis på Åsas gröna glasögon! Numera är det mest bara en gräsmatta kvar på den här platsen. Plaskdammen är igenfylld och det var MÅNGA år sedan kommunen tog bort gungorna. What a waste!

Det är mycket som är svårt med att vara barn, men Kvarnberget är en plats som jag alltid kommer att minnas som ett paradis för ungar. Det är mycket roligt och intressant att få läsa Karis berättelse efter så många års nyfikenhet på vad som egentligen döljer sig där bakom muren.

Annonser

2 svar

  1. Minns att jag var hemma hos dig och lekte.
    Minnen….. Kvarnberget, Viken… ja det var bra år måste jag säga och vår klass var ju helt enorm att hålla ihop.

    Kram

    15 september, 2012 kl. 16:41

    • Värt mycket mycket! Kram tillbaka! Tänker ofta på er.

      15 september, 2012 kl. 16:50

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s