en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för 15 september, 2012

hej vinter, jag är redo

Det där med att få tillbaka på skatten på mammas dödsbo hade jag gärna varit utan (ja, det är väl otrooooligt bra att det inte blev kvarskatt, men jag hade ju onekligen hellre haft henne kvar i livet), men nu går pengarna rätt in i en investering i min egen hälsa (ännu en gadget till träningsrummet i källaren – ett löpband! hemmalöpband är dyra och otympliga, men detta är bäst i test i all sin relativt plats-snåla enkelhet och priset var faktiskt överkomligt) så med lite tur så blir det så bra det kan bli av de där pengarna.

Mamma var en hamster. Ibland kunde hon se det själv, och skratta lite åt det. Andra gånger (för det mesta) blev hon lite sur och fräste att det minsann inte var så lätt när man aldrig visste när man skulle få hjälp att handla nästa gång (det var faktiskt lite onödigt, hon fick hjälp även om hon gillade att muttra om det där).

Vad man rent krasst kan konstatera är i alla fall att vi tömde hennes lägenhet i november-december, och nu i onsdags var det första gången sen dess som vi behövde köpa toapapper igen. No further comments 😉


jaja, det var åtminstone värt ett försök

Blir det kul att cykla i källaren om man får göra det framför en av sina favoritsåpor (Gossip Girl)?

Nej, tyvärr. Det blir det inte. Och trots att jag fyndade cykelbyxor med stoppning för halva reapriset (man är ekonomisk ;)) så gör det ooooooont ni vet var.


han glittrar som guld…

…min fina kattfabror Astor. Att få ligga i våra sängar – och dessutom kunna jäsa i en solstråle – det älskar han. Oftast är det stängt in till sängkammaren, men i dag lade jag mig och *host* läste en stund på eftermiddagen, så då fick de följa med.

Kristoffer är i Stockholm och springer halvmara. Jag hade nog också tänkt följa med först, men jag är fortfarande lite halvsänkt efter en rejäl migränvända i går, och så hade jag faktiskt en massa jag ville hinna hemma.  Har naturligtvis inte gjort hälften av det jag tänkte än, men en hel del pyssel har det blivit. Kvällen är ung 😉

 

(ser ni att det är lite rörelseoskärpa på ena tassen? sekunden efter sträckte han sig fram och klappade till Spockissen som råkade hoppa upp i sängen precis när jag tog bilden. DET ögonblicket, som såg rätt kul ut, missade jag såklart.)


där barn jag lekt

När jag föddes bodde vi på Herrhagen i Karlstad, i en lägenhet utan egen toalett och badrum, det delades och låg ute i trappuppgången. Mamma behövde inte ta hand om en bebis så JÄTTELÄNGE (ja, jag skriver mamma, min pappa – född 1923 – tillhörde inte den generation som rutinmässigt engagerade sig i spädbarn) under de rätt risiga förhållandena, efter några månader flyttade vi till en modern tvåa på Kvarnberget. Joy and happiness! Där bodde mamma kvar ända tills i september förra året (inte i tvåan dock, vi bytte till en trea när jag var elva år). Rent tekniskt så dog hon på Kvarnberget också, trots att hon hade flyttat till Molkom. Sjukhuset ligger också på Kvarnberget, på gränsen mellan Kvarnberget och Sommarro.

Kvarnberget var en underbar plats att växa upp på! Nära till skogen (två olika skogar), nära till älven (…fast där kanske man inte tycker att barn ska leka), massor av kullar och berg och lekplatser – både riktiga lekplatser, och såna som blev lekplatser mest på grund av vår egen rikliga fantasi. Törnrosdalen, Spökdalen, Ölberget – vi behövde inte gå långt för att hitta stans bästa pulkabackar.

”Skyddsrummet” var alltid lika spännande. Vi lekte ofta alldeles ovanför ingången på bilden. Jag, Åsa, Kajsa, Karin, Anne-Sofie… Lasse, Håkan och Hasse var storebrorsor. De lekte också där med oss fastän vi var små skitungar (två år kan göra STOR skillnad i vissa stadier i livet).

Åsa och jag i Postparken. Vet inte vilket år det var, men tippar på 1974-1975 nånting. Jag älskade de där träskorna, även om man kan ha synpunkter på det där med att ha rosa knästrumpor i dem. Och så var jag sååååå avis på Åsas gröna glasögon! Numera är det mest bara en gräsmatta kvar på den här platsen. Plaskdammen är igenfylld och det var MÅNGA år sedan kommunen tog bort gungorna. What a waste!

Det är mycket som är svårt med att vara barn, men Kvarnberget är en plats som jag alltid kommer att minnas som ett paradis för ungar. Det är mycket roligt och intressant att få läsa Karis berättelse efter så många års nyfikenhet på vad som egentligen döljer sig där bakom muren.


men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre

Kickis  krönika – yaaaaay!