en kvinna, två katter och en massa tjöt

Inte längre någons [insert: det som passar]

Vi har SvD på helgerna sen några veckor tillbaka och det är underbart att läsa papperstidning när man verkligen har tid för det.

(en normal DN random dag räcker ganska exakt hela vägen från Sthlm-Berlin eller tillbaka, det är 1,5 timme, då vet ni ungefär i vilken grad jag lusläser när jag har chansen).

I dag läste jag en väldigt fin text signerad Karin Thunberg: ”Nu är jag ingens lillasyster längre”.

”Av hela vår ursprungsfamilj finns bara jag kvar. Tanken svindlar.”

(ja, det gör den, det kan jag intyga)

Hon skriver om sin systers död (som kom så plötsligt att Karin inte hann vara med – om hon nu hade velat det, det framgår inte) och tankar däromkring snirklande vidare till mammans dödsögonblick:

”Plötsligt minns jag, det är klart jag gör, mammas dödsbädd där jag råkade sitta ensam när hon drog sina sista andetag. Ekot efteråt, hur man knyter kroppen och tänker att det måste väl komma ett andetag till, döden kan väl inte smyga in alldeles ljudlös – men jo, precis så kan det vara.

Döden är den tystnad som inte bryts, som fortsätter in i evigheten.”

Det där sista. Döden är en tystnad som inte bryts. Fantastiskt uttryckt. För man blir så paff. Trots tung andhämtning, sporadisk, intermittent, så blir man alldeles paff när nästa andetag bara inte kommer. Man har tänkt ”nu? är det nu?” massor av gånger men så rosslar det till, ett ansträngt andetag till –

och sen så bara plötsligt händer det inte.

Varje gång jag tror att jag är vuxen och förstår döden och dessutom har en väldig vetskap om oundvikligheten i min egen dito och yada yada så inser jag lika snart att nehej, jag fattar inte alls.

Som tur är så medger min vän Prästen, som är en utomordentligt intelligent och inkännande kvinna med massor av avklarade begravningar, att hon förstår lika lite.

Fast vad jag EGENTLIGEN skulle komma till är att jag inte håller med om titeln. Hon är fortfarande någons lillasyster fastän storasystern har dött. Jag är fortfarande någons dotter. Jag finns ju. Att inte mamma och pappas finns gör ju inte att jag inte längre är någons dotter. Tycker jag. Vad tycker du?

Annonser

4 svar

  1. Kristin

    Intressant frågeställning. För mig är en av de absolut svåraste (om inte den allra svåraste) frågan jag kan få (och det är ju i sig ett ämne för Magdalena Ribbing om vad som faktiskt kan vara känsligt ämne för folk helt otippat) om jag har några syskon och i så fall hur många. Ibland svarar jag att jag inte har några syskon, ibland att jag haft ett, ibland att jag haft två. Det har t.o.m hänt under ett och samma samtal att jag sagt att jag inte har några syskon för att senare hänvisa till mina systrar. Tur då att folk är så självupptagna att de inte kommer ihåg vad jag svarade först, så de inte reagerar på hur förvirrad jag tycks vara.

    Så, det är klart att jag fortfarande är mammas dotter (pappa lever ju ännu), men jag är inte säker på att jag ser mig som lillasyster, och skulle jag vara det till en eller två (med tanke på att mellansystern dog innan jag föddes. När hon var nästan på dagen lika gammal som min yngste son är nu, när jag tänker efter. Bara tanken svindlar… liksom det gjorde när jag blev äldre än min äldsta syster någonsin hann bli.) systrar?

    24 mars, 2012 kl. 18:50

  2. Jo jag tycker som du. Att man fortfarande är nåns dotter etc. Men jag saknar sååå att inte kunna säga ”Pappa!” till min egen pappa – han finns ju inte här längre… I min ursprungsfamilj finns mamma och jag kvar.

    Kram!!!

    25 mars, 2012 kl. 18:41

  3. Tack för fina svar!

    Jag inser nu att det nog är lättare att alltid känna sig någons barn än någons syster. Jag har ju en död helbror som jag aldrig fick träffa och en död halvbror som jag FICK träffa, en levande halvsyster som jag känner och en levande halvsyster som jag aldrig träffat och nu när jag tänker efter så har jag ingen aning om hur jag skulle känna mig eller kommer att känna mig när alla är borta om de nu försvinner innan jag gör det. Ingen av dem är ju någon som jag vuxit upp med, kivats med, delat familjebekymmer med. Har nog aldrig riktigt definierat mig som någons syster – ”halv-” känns så futtigt.

    Fast jag har ofta undrat vem min helbror skulle ha blivit.

    Ja, detta jordelivet.

    25 mars, 2012 kl. 19:06

  4. evalahti

    Jätteintressanta funderingar. Jag känner igen mig så väl, speciellt i Kristins kommentar om hur svårt det är att svara på frågan om jag har några syskon. Min lillasyster omkom i en olycka när hon var på dagen 19½ år gammal. Detta var för snart 21 år sedan men jag blir fortfarande lika ställd när jag får frågan. Ska jag svara ”ja” och hoppas slippa följdfrågor, ”ja, men…” och berätta eller ”nej” och få ett litet stick i hjärtat. Jag tror aldrig att jag kommer veta hur jag ska hantera det.

    Extra jobbigt har det varit nu när jag har tömt och sålt mitt barndomshem, där jag är född och uppväxt, där min lillasyster bodde hela sitt liv och där mina föräldrar bodde större delen av sitt liv som gifta. Frågan ”är det fler än du…?” är ju lätt att svara nej på, men när jag då har fått frågan om jag har några syskon blir det ju extra jobbigt att berätta att ”ja, hon ingår i det jag städar ut nu”, typ. För det är ju faktiskt lite så, fram tills nu har vi haft kvar mycket av hennes grejer, även om vi möblerat om och använt hennes rum på ett annat sätt har det ju ändå varit mycket av henne där. Och mamma. Och pappa. Nu finns inget. Och jag har inte kvar någon i min ursprungsfamilj att dela mina barndomsminnen med. Även om jag har världens underbaraste familj omkring mig här och nu kan de ju aldrig ersätta dem. Det gör ont!

    Däremot känner jag mig fortfarande som storasyster till min lillasyster. Kanske är det för att jag är/var just storasyster, vad som än händer kommer jag alltid att vara äldre än min syster. Är man lillasyster växer man ju till slut om sitt syskon. Och övergången från att vara ”stor och duktig storasyster” till att vara endabarn kanske är mindre än från att vara en lillasyster till att vara endabarn, och att man då får svårare att fortsätta se sig som en lillasyster?

    28 mars, 2012 kl. 19:39

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s