en kvinna, två katter och en massa tjöt

Arkiv för 31 oktober, 2011

höst vid huset

Jag känner att jag behöver väga upp mitt hemska gnällinlägg nedan med en bunt oktoberbilder:

föda förbrödrar! tre stycken kommer bra överens, så bra att de t o m äter så här tätt tillsammans. sorgebarnet Iriis är emellertid fortfarande både mobbare och mobboffer.

envisa smultron vägrar ge upp! de vilda plantorna på uppfarten blommade för andra gången i år, och resultatet är två bleka små bär, men tänk att de trotsat mörker och nattfrost?

denna hög innehåller både björk och tallved. det blir många brasor i vinter…

älskade eken ståtar så vackert i ena hörnet av trädgården nu när de förfärliga högarna med grenar och löv är bortskjutsade.


Döden är Dyr

Med risk för att låta som om jag gnäller över ovidkommande saker (jag borde kanske ägna mig åt mer existensiella spörsmål) så kan jag konstatera att en närståendes dödsfall kostar inte bara energi och egen livslust. Det kostar pengar också. Jag hittade räkningen från pappas begravning 1981, den gick loss på drygt 8000 kronor och DET mina vänner var mycket pengar då. Jag vill inte snåla med mammas begravning, men jag blev faktiskt paff över att enbart dödsannonserna (i två Värmlands- repektive Västerbottens-blaskor) kostade drygt 7500:- att sätta in. SJÄLVKLART gjorde jag det ändå, men trots att jag visste på förhand att Döden är Dyr så anade jag inte exakt VAD som skulle kosta. Sjutusenfemhundra nedra kronor för en annons som Fonusdamen och jag satte ihop tillsammans med hjälp av hennes dator.

Dödsboet ska stå för begravningen, men innan bouppteckning är gjord så ligger man ute med mycket pengar. Alla mammas räkningar (hyra, el, sjukhusavgifter för drygt en månads inläggning etc) t ex. Man kan – sas det – gå in på banken och betala hennes räkningar över disk, då skulle jag kunna använda hennes konto, men att betala på banken numera är knöligt. En titt in på Nordea sa mig att man inte ska VILJA göra så längre. Jag tog det på mitt eget konto tills vidare.

Tänk om detta skulle ha hänt för åtta år sedan, när jag levde på studiemedel och hade pyttesmå marginaler? Nu har jag en liten buffert (även om den – lyxbekymmer, javisst – krympte radikalt när vi köpte huset) så det fungerade, men jag kan inte göra det mer än nån enstaka gång till innan jag behöver hjälp av mammas eget konto. Nu har jag det ju BRA, jag kan bara ana hur ont i magen många andra måste ha. Ekonomi är så världsligt, så fjuttigt – men säg det till de som vill ha betalt! De vill, och ska, naturligtvis ha sitt i tid.

Ja, sånt här – egentligen petitesser – sysselsätter mitt sinne. Jag är skräckslagen över att missa något eller någon, jag har suttit med hennes adressbok och försökt skriva fina vykort till de av hennes vänner som jag bedömer som allra närmast (känner NI till alla era föräldrars vänner…? gah…) för att berätta vad som hänt. Jag tänker på Tofflan som gjorde en fin insats i somras och hjälpte en släkting med det just där att meddela omvärlden. Nu om NÅNSIN vet jag hur fint gjort det var, även om jag såklart anade det redan då. Vet ni hur absurt det känns att berätta om sin förälders död, bara för att finna att man snudd på får trösta den man talar med? Jo, flera av er vet det, det vet jag.

Gnäll gnäll. Jag sover mycket dåligt på nätterna och är småfebrig med ont i hals och bihålor så jag är hemma sedan i torsdags. I normala fall skulle jag orka jobba så här, men nu är det inte vanliga fall och det dåliga samvetet gör inte underverk för humöret. Det är grått och dimmigt och jag avskyr stundande november, hur meningslös den avskyn än är (det skiter ju november i, liksom, det är inte som om jag kan ilska bort månaden).

Ja, men det var väl det det. Så kul är jag. Hmf. Sorry.