en kvinna, två katter och en massa tjöt

hjärnsläpp

När mormor dog tog det flera år (!) innan jag slutade glömma (även om det blev mer och mer sällan) att jag inte längre kunde skriva vykort till henne (hon och jag och mamma var flitiga brev/vykorts-skrivare till varandra). Nu är det samma sak. Jag begriper inte hur jag på en och samma gång kan vara så trött, tom och ledsen och SAMTIDIGT hela tiden glömma att nej, jag kan inte ringa till mamma, nej, jag behöver inte köpa det där kattkortet till henne, nej, det är ingen mening att jag skriver till henne om den knäppa grejen som nån av katterna just gjorde. Jag hoppas att det ger sig snabbare än det gjorde med mormor, för varje gång jag glömmer och minns igen är som en käftsmäll.

Annonser

4 svar

  1. Påminner lite om första året efter pappas bortgång. Varje gång jag var hos mamma och hälsade på undrade jag varför pappa aldrig kom ner från övervåningen…

    Kram till dig!!

    23 oktober, 2011 kl. 18:09

  2. Min mor blev så glad över att vissa släktingar skulle komma på pappas begravning. Hon kunde knappt bärga sig tills hon fick berätta det för honom….ja, eller tills hon kom på att det skulle nog bli lite svårt…

    Fortfarande, 12 år senare kan jag se ett vykort och tänka att ”det där kommer pappa att gilla” . Jag tror aldrig att jag helt kommer att förstå att han faktiskt är borta.

    (Mer kuriös anekdot när pappa dog var att mamma övertog hans mobiltelefon. Den var rätt mycket modernare än hennes, man kunde t ex skicka sms med den. Vilket hon naturligtvis var tvungen att pröva direkt. Brorsan hoppade ungefär en meter rakt upp i luften när han fick sms från ”pappa” med texten ”Testar bara kommunikationen”….)

    24 oktober, 2011 kl. 20:49

  3. suzannlarsdotter

    Häromdagen såg jag ett jättefint kattvykort och det trillade en tår ner för kinden när jag insåg att det inte var någon idé att köpa det för mottagaren finns inte längre på plats för att ta emot det när det kommer.

    27 oktober, 2011 kl. 07:54

  4. Aj, det där smärtade. Kommer på mig med att vara på väg att ringa mamma också. Många år för sent.

    16 november, 2011 kl. 11:54

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s