en kvinna, två katter och en massa tjöt

uff

Vad säger man när en restaurang – Trattoria Romana i gamla stan – har serverat en av de godaste middagarna man ätit i hela sitt liv, men samma middag håller en vaken hela natten efteråt? Uff. Jag skulle hålla i en massa aktiviteter på Läskigt Big Kahuna-möte dagen efter och var skräckslagen nog redan innan jag började kräkas.

”Tänk om de tror att jag är bakfull, så otroligt pinsamt!” ältade jag trots att jag bara hade druckit vatten (men vem minns sånt, liksom).

Kollegerna kom ihåg det och retade mig för att jag hade druckit just vatten, ”med lite mer alkohol i magen hade bakterierna dött”, och för den delen så var jag inte ensam om att ha blivit sjuk, en av kanadensarna hade också tillbringat natten på toaletten.

 Jag tog mig genom dagen på ren vilja, det gick helt OK och jag har knutit en hel del värdefulla kontakter runt hela världen. Jag blev extra nervös när chefens chefs chef (!) åkte upp från Tyskland över dagen för att kolla upp mitt framträdande, men han var trevlig och han uppmuntrar vidare samarbete med kursledaren som vi hade i Berlin för några veckor sedan (vi höll i dagen i går tillsammans). DET är bra. Herr T från Berlin skulle nämligen vilja plocka med mig till USA och Kanada på en smarrig audit i höst, och det vill jag så gärna så gärna så gärna få vara med på. Vi får se. Tidigare budskap har varit att vi är för överbelamrade med jobb för att komma på fråga att bli utlånade till dylika aktiviteter, men jag tänker fajtas för detta så långt det går.

Jag inser att T testade mig. Helt apropå, under kafferasten – så frågade han mig om jag kunde tänka mig att ta en av hans delar. Vi skulle utsätta deltagarna för en övning som han hade kört med oss i Berlin, kunde jag hålla i det? Ja visst, gärna. Såna chanser får man ta i flykten när de dyker upp. För tio år sedan hade det känts riktigt oroligt i magen, men nu testar jag gärna såna saker inom vissa gränser, för jag har insett att jag oftast får lön för mödan. Ett ”nej” respekteras självklart, men vill man in på den yrkesnisch där jag vill vara så måste man göra läskiga saker lite nu och då. Flexibilitet är ett måste. Jag har lärt mig att för varje gång  jag vågar så ökar jag min ”våga-göra-kondition” lite till, så att jag kanske vågar något helt annat en annan gång. Det är faktiskt alldeles precis som att träna sig fysiskt i det avseendet. Det må låta klyschigt, men det är en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig om mig själv hittills, och jag har nytta av det både privat och på jobbet.

Det blev lite onödigt spännande redan innan jag började kräkas. På tåget halvvägs mellan Västerås och Stockholm så insåg jag att mitt memorystick, där mina presentationer låg, satt kvar i datorn på jobbet. Uff. Tåget krängde, det var stekhett, och jag försökte att inte få panik. Efter lite ältande så kom jag på att K förmodligen var kvar på jobbet, ett pling till honom så han mailade grejorna till min gmail-adress. Puh. Panik nr 2 kom sedan när vi inte fick igång det trådlösa i konferenscentret (grejorna på gmail var det ja…), men efter en snabbutryckning av tjejerna i repan löste det sig. Heja Victory Hotel, ett i alla avseenden otroligt trevligt ställe.

Sammanstrålade med K (som kom direkt från Arlanda efter egna läskiga men lyckade möten utanför Berlin) i Västerås vid 22.30 i gårkväll. Vi var helt slut, men det hade gått bra för oss båda, det var otroligt skönt. Det hade varit rent grymt om en av oss suddat runt helt speedad och nöjd medan den andra suttit med huvudet i händerna och funderat på att leta nytt jobb…

I dag är jag fortfarande slak efter magrensningen, jag sov till 12.30. Oops…

Annonser

3 svar

  1. Krya på sig! Och bra jobbat! Problem är till för att lösas – och du lyckades verkligen!!!

    Kram!

    10 juni, 2011 kl. 11:24

  2. Jo, det vatr skönt när hjärnan började fungera igen efter den första paniken. Jag, som är Ms Control (nån som känner igen sig? ;)), skulle normalt INTE glömma lilla stickan så där, men just nu är allt en röra i skallen på grund av allt med mammas sjukdom. Vadskajaggöravadskajaggöravadskajaggöra är det som ilar genom huvudet hela hela tiden, det lägger ett luddigt filter över de normala tankeprocesserna, inte minst närminnet…

    10 juni, 2011 kl. 15:54

  3. Jag skyller på mina vitaminbrister, för en biverkning är faktiskt just glömska! 😀

    11 juni, 2011 kl. 12:50

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s