“Jag är inte rädd för dig” sa jag och slevade upp henne i famnen för att pussa henne på magen. Jag fick två snabba hugg över näbben (jag skyller mig själv!) som sprutade blod och svullnade upp a la Linda Rosing.

Och så insåg jag hur det var en sån sak som skulle kunna få mamma att garva oavsett hur ont hon hade. Jag samlar fortfarande på små historier att roa henne med, fast det inte behövs.

Tredje månaden på raken. Håller jag på att bli en klimakterietant tro?

Jag inser i efterhand att jag borde ha försökt göra den själv istället. Det verkade inte alls så krångligt som jag hade för mig att det var (å andra sidan så har det väl hänt mycket sedan 1981, när pappa dog).

På två veckor hann de
1) ställa in en ögonoperation för att de hade glömt att de hade lovat mamma att få duscha på morgonen på "fel" dag (ingen dusch = ingen operation, så istället för att frångå schemat och duscha henne så ställde de in en op som hon hade väntat på i över ett år)
2) slarva bort en av hennes nycklar så att jag fick betala för ett nytt lås till hennes lägenhet. Vems nyckel JAG fick undrar jag fortfarande (jag lämnade tillbaka den, hoppas de hittade rätt ägare).
3) Efter att mamma hade dött så råkade de skicka dubbla räkningar. Råkade. Tur att jag noterade det, efter en närståendes död är det annars lätt att man drunknar i all pappersexercis och bara betalar allt för att bli av med det.

Inga dåliga missar på två veckors "vård"-tid!